Älskar<3

Att gilla. Att tycka om. Att älska. Definitionerna flyter ihop. Känslorna är nära besläktade med varandra. Som om de är karvade ur samma träslag. Samma stam. Samma rötter som närt vardera gren. Näring ur samma källa. Kärlek. Är det då viktigt att dela upp känlsorna. Kategorisera. Gradera. Ett trappsteg i taget för att nå toppen. Inte ta ett stort kliv över flera steg. Är det verkligen så känslorna fungerar? Tills nyligen har jag trott det. Levt efter sträng övertygelse om att känslorna är välkalkylerade enligt ett givet mönster. I mötet med mig själv för några månader sedan insåg jag att älska är den enda klart urskiljbara känslan. Den är oudviklig. Den närvarar. Tar över. Föräldskelse är just att älska på kort tid. Fatta tycke. Att gilla och tycka om på en och samma gång. Hastigt insjuknande. Hanslöst fallande. Okontrollerad känslostorm. Där och då älskas någon. Jag älskar dig, de starkaste orden i mitt vokabulär. Däremot är känslan oförnekelig. Överväldigande. Stark framträdande. Oövervinnerlig. Påtagligt närvarande. Varför stänga in den i mitt bröst? Känslan vill ut. Känslan är för mig äkta. Inte en massa konstlande. På riktigt omöjlig att dölja. Besatt av förälskelse. Enkelt.

Krisens ledord är: Enkelt. Jag älskar enkelt. Älskar oklomplicerat. Älskar mina vänner för att de är oersättliga. Älskar min tillvaro. Älskar mitt tidigare trasiga och tomma överlevande. Älskar mina förluster. Älskar min sorg och saknad. Älskar mina beslut, svåra som självklara. Älskar min överlevnad. Älskar, just nu, mig själv. En liten stund av frihet där jag just nu är i harmoni med mitt jag. 

Levande. Fri som ett moln på blå himmel som skuggar solen är jag. Njuter av en stunds vila från livets hårda skola.

Kram

från Linni mitt i krisen när den är som bäst