Åldrandet klär mig....

[KURSIV]Åldern är klädsam. Igår fann jag mig, inte för första gången utan en av många, leende inombords åt ett nyförälskat på på spårvagnen. De var så där uppslukade av varandra i blickar, kyssar och ömma spontana smekningar vid varandra. Varje hackig inbromsning av föraren var för dem en bonus. En bonus i form en naturlig anledning att röra vid varandra. I samma stund som jag insåg att jag blev lycklig av att åskåda deras lycka och omättligs kärlek, då insåg jag att jag blivit vuxen. Åldrats. Blivit gammal. När man kan när sig på andras totala uppsluklan av lycka, är det då man själv är hel? Jag börjar ett allmäntillstånd som känns som en harmonisk komposition av toner. Toner av vänner, familj, arbete, fritid och mig själv. Det är som om jag börjar återfå någon typ av kontroll av min till tillvaro, mitt liv och mitt jag. Jag känner, jag ser och jag upplever i allt jag gör. Här och nu. Sju års hårt arbete med mig själv har Änligen börjat ge avkastning. Livet omkring mig är inte i harmoni, sjukdom, dödsfall och konflikter men jag finner trots detta ett lugn i mig själv. Känner mig ledsen, involverad i konflikter och jag sörjer likt många andra. Det är en lättnad att "bara" hanskas med de vanliga livet. Att gråta av sorg och inte av all världens sorg och ångest är en lättnad. Sju hundår och jag börjar äntligen känna livet när det står framför mig. Jag låter mig själv leva. Lever för mig. Älskar mig mer än någonsin. Tycker således att jag är värd det bästa. När tid finns tänker jag börja gå ut, data och ta för mig av världen för att jag verkligen vill. Inte för att jag borde eller att jag inte klarar av att vara ensam. Jag vill låta mig själv känna mig duglig även i mötet med en partner. Jag vill pröva om jag utvecklats även på fronten att kunna känna efter vad som känns rätt och inte rätt. Jag vill öva upp tilliten till min egna förmåga att finna den som jag trivs och kommer att må bra tillsammans med. Jag vill bara känna efter. Jag tror att jag misskrediterar mig själv i allt för stor utsträckning gällande mitt omdöme gällande vad jag behöver, vill och mår bra av. Jag är helare än någonsin. Troligen lyckligare än många. Jag tar hand om min genom motion och konst. Umgås med underbara vänner och familj. Jag har ett arbete som utvecklar mig i min profession, Kollegor av guld. Det vore väl tacknämligt om jag inte straffar mig för min utmattning, mina hundår, mina evisa små grå hår eller min vikt. Jag är värd att gå ut och träffa nya människor, möta utmaningen att finns någon som gillar mitt nya jag och som accepterar att jag är överviktigt idag med grå hår och som kankse imorgon är normalviktig. Om jag nu så fint älskar mig själv, är stolt över viltmonskningen och min diciplin för regelbunden motion då måste det finnas någon annan likasinnad som kan acceptera och älska mig för detsamma. Jag har bristningar (lindriga men ändå), fortfarande enndeö celluliter och kroppen ser annorlunda ut från vecka till vecka beroende på hur kroppen formas just då. Fast jag är vacker ändå. Älskvärd. Duktigt. Duglig. Jag jobbar på mitt förhållande till kroppen. Evigt KBTAnde - tro mig! " Du är vacker som fan" Jag fick en komplimang från ingenstans i veckan. Jag tackade, log och blev glad. Inombords jublade jag. Tror att jag blir vackrare desto bättre jag mår. Må väl. Ta hand om er. Framför allt, älska er själva - då är det lättare att förstå vad andra ser när de ser er. TGIF. //Linni[/KURSIV]

Linnis blogg

Åldrandet klär mig....

Kommentarer