Att våga älska sig själv.

Öppna ögonen. Att möta den egna blicken i spegeln. Att låta blicken vandra över den kropp som ägs av dig. I den kropp där du bor. Att se din verklighet. Att våga se varje kroppsdel som en del av heltheten. Att begrunda den, den som faktiskt är du.

Detta hus du bor i. Din kropp. En god grundstomme. Bjälkarna bär. Patina. Inte det snyggaste huset på gatan, inte modell 2015. Möjligt upprustningsbehov. Fast det är din kropp. Att se sig själv. Att se hur hunden skaver och stramar. Hur tyngd den ser ut i ur vissa vinklar och vrår. Att se ögonens uttryck. Lära känna sig själv, sin största fiende. Dömande. Hård. Kritiker av rang. Inredningen. Insindan. Möblerat huller och buller. Pedanten går vilse. Rummen ser likvärdiga ut. Känslan ligger i betraktaren.

Där skådas jag. Hela jag. Så som jag är. Oavsett vad jag tycker om mig själv så är det där jag. Som jag själv ägnat tid att titta på mig själv i spegeln. Försökt acceptera mig själv. Min blotta kropp gör mig obekväm. Missnöjd. Ledsen. Hopplös. Faktum är att jag börjar vänja mig vid mig. Dansar och förbränner delar av mig regelbundet med hopp om att spegelbilden ska förändras. Ändå är det viktigt att våga se sig själv, acceptera och gilla sig själv som läget är nu. Det blir inte bättre för att jag föraktar mig själv. Äcklas. Klöks av avsmak vid blotta tanken på att jag vandrar omkring sådär helt synligt för omvälden att se mig i mitt rivningskontrakt.

Att våga se sig själv. Våga se vad som gör mig till mig bortom min kropp. Jag är så mycket mer än jag ser ut. Jag är en människa. Älskvärd. Vacker för den jag är. Jag är mer och mer levande för varje dag. Andas på djupet. Känner hur varje andetag gör mig gott. Jag börjar lära känna mig som andra känner mig. Som den Linni de föredrar. Dras till. Attraktionen i mig som person. Då blir jag en vacker kvinna. Även för mig. Ju mer jag iakttar mig själv utifrån spegel, speglas i andra människors syn på mig - ju mer accepterar jag mig. Min plats på jorden blir rättfärdigad. Jag är värdefull för andra, således inser jag mig värdefull för mig. Jag försöker smeka mig själv ömt på kinden. Omsorg för mig. Mitt väl och ve bottnar i respekt för mig själv. Jag är. Jag är av mening. Jag är meningsfull. Jag tar hand om mig, för jag spelar roll. Aldrig tidigare har jag känt mig värd omtanke. Värd att tänka väl om. Samtidigt som jag börjar gillar mig själv desto mer förväntar jag mig att andra gillar mig. Samtidigt som jag börjar hysa respekt för min egen person, samtidigt kräver jag respekt från omvärlden. Jag är värd att bemötas med värdighet. Allt i takt med ju mer respekt och kärlek jag hyser för mig själv desto mer önskar jag av andra.

Jag MÅSTE älska mig själv, jag MÅSTE respektera mig själv och jag MÅSTE hysa genuin omtanke för mig själv innan jag ens kan drömma om att verkligen älska en annan människa respektfullt och visa uppriktig omtänksamhet. Detta är en nyfunnen insikt. Smärtsamt vid 33års ålder. Lyckligtvis är jag på god väg... det börjar med att verkligen se sig själv i spegeln.

Älska er, så älskar ni fler ;)

Linnis blogg

Att våga älska sig själv.

Gillar

Kommentarer