Behovet av bekräftelse..

[KURSIV]oftast ifrån andra. Egentligen obefintligt i min tillvaro. Ändå finns det. Jag förstår inte varför. Jag ogillar beröm. Komplimanger som känns obekväma. Folk som ser upp till mig. Som tycker jag är duktig. Slår bort allt. Som om de inte bekommer mig. Jag vet ju om att jag är bra på en del saker. Är duktig på andra. Fast de gillar jag inte att krediteras för genom komplimanger. Tackar artigt. Om jag är söt, tja hur ska jag kunna säga något om det. En subjektiv upplevelse ifrån någon annan. Jag går själv inte omkring och tycker att jag är söt. Inser att jag inte är ful som stryk, men för det går jag inte och tänker på det. Däremot finns det i ett avseende där jag har ett stort behov av bekräftelse. Det är på det privataste planet. Där jag är blottad och sårbar. Om någon jag gillar säger en komplimang, då kan jag smälta. (Även om jag själv vanligen validerar den mot min egen åsikt, eller mäter den mot rimlighet eller sannolikhet). Fast för första gången har jag som den mänskligare och mer levande Linni ett behov av att blir sedd, bekräftad och betryggad. Mycket främmande. Rent ut sagt en så kallad "bekräftelsehora" i just det avseendet (fast inte riktigt då jag inte ständigt behöver nyss nämnda), men bara inom ett område, för att känna mig trygg. Annars presterar jag. Är som jag är. Gör som jag känner. Jag noterar vad som uppskattas och inte, men det styr sällan mina val. Jag utgår alltid ifrån mig själ, mäter världen och andra människor efter vad jag presterar, hur jag tänker och vad jag ser som rimligt. På senare tid har jag insett att världen inte ser ut så. Alla lyckas inte med att ta hand om sig på liknande vis som jag gör i olika situationer. Jag löser på mitt sätt. De på sitt. Inget rätt och inget fel. Däremot ser resultatet ibland lika ut, och ibland olika. Genom den insikten har jag kommit fram till att jag visst vill blir beundrad, uppskattad, bekräftad och uppmärksammad för det jag gör - faktiskt. M sa som svar på tal häromdagen, när jag berättade att jag känner mig obekväm och drar mig undan folk som ser upp till mig; [FET]Ja, du kanske hellre vill ha folk som trycker ner dig och ser ner på dig?! Eller så är det så att din självbild inte stämmer med verkligheten.[/FET] Han satte huvudet på spiken, som alltid. Bästaste-Asberger-egenskapen - går inte annat än att gilla. Så sant som det är sagt, min självbild suger. Är orealistisk. Vilket gör mig obekväm med sanningar som kommer ifrån andra. Självbild och tillit till sig själv kanske hör ihop? Som ni vet brinner min tillit ofta och mycket. Som en evig olympisk eld. Får sova på saken. Är det så att jag själv måste kunna bekräfta mig och min duglighet före jag kan låta andra bekräfta mig? Kanske dristar jag mig till att göra en lista på vad jag är bra på. Och vad jag själv egentligen inte vågar stå för.. nja, det kräver mycket mod. Kanske med lite glögg under mössan går det vägen.. Återstår att se. Natti![/KURSIV]

Kommentarer

22 december 2011 23:20

Soppan

För det första.. DU ÄR BRA! För det andra.. Tror jag faktiskt att man måste acceptera och trivas med sig själv innan man kan ta emot komplimanger och så utifrån. Så är det åtminstone med mig. Förslagsvis, skriv ner tre saker som hänt/gjorts/tänkts som fått dig att må BRA. Tänk tillbaka i tiden vid vilka tillfällen du mått som bäst? Med vänner? Umgås! På en resa? Gör utflykter! Likväl när du fått dig att känna dig snygg eller riktigt nöjd med dig själv. Vad gjorde du då? Du är en fin person, det skiner lätt igenom i din skrift. <3
22 december 2011 23:23

linni

SoppiSoppan, nu blev jag på riktigt tårögd och det värmde rakt in i mitt hjärta ska du veta, på riktigt! Tack snälla söta du. <3

Logga in för att skriva en kommentar.