Bevisligen finns inte rätt och fel i livet.

Dock verkar det numera stå klart för mig att det finns enkelt och svårt i livet. Möjligheten att välja det simpla istället för det komplicerade. Att kunna åka med istället för att kämpa emot. Orkar inte längre älta livets nyckfullhet. Inte finns kraft att vända på varje betoning i vardagen. Ingen motivation finnes för att engaera mig i den komplexa konflikten. Att fundera över den möjliga meningen efter djupanalys. Det som inte är enkelt att förhålla sig okomplicerat till, det prioriteras bort. De som försvårar istället för de som förorenar det enkla de läggs å sidan. Skratt är så mycket ansträngande en en surscitronmin. 

Jag ler. Skrattar. Använder humor. Allt för att glätta till vardagens osnitslade bana. Möte svårighter med någon form av möjlighter, om än bara för en kort stunds drömmande. Det som får mig att le på insidan. Den känslan inombords som får solens värmade strålar att komma fram i regns rusk, den är värd att uppmutra. Uppmuntran i all tänkbar färg och form. Ett leende. En känsla att surfa fram på. Att leva som om livet vore en berg- och dalbana, där varje uppförsbacke följs av en nerkittlande och livsbejakande brant dal. Livet blir kanske något roligare om man utgår från att man är en åkattraktion på ett nöjesfält?

Det känns så levande vacket att de finaste sakerna i livet är i det enkla. Det enkla är det som livet värt att leva. Det svåra är det som gör det möjligt att uppskatta det enkla. Efter år av bergsklättrande. Jag har stretat emot. Har dragit i alla riktningar utom i färdriktningen. Slitigt. Just nu. Det hägrar en dal. Farten börjar öka. Det enkla gör att jag bara åker med. Äntligen. Detta är alla värda. Jag tänker njuta av min belöning, i form av friktion och ökande fart som kan få mig att åka upp för nästkommande berg.

Måndagssol och lycka!