Blå blå vindar och vatten...

[KURSIV]...hur ser himmeln ut? Två nära vänner, en familj drabbad av tragisk sjukdom. Slår ut funktionerna familjemedlemmarna emellan. Besökte hemstaden. Mötte sjukdomens framfart, håglösblickar och matta kroppar. Där sitter en del av min barndoms trygghet. Det tunga beskedet om att det är en tidsfråga. Oklart hur mycket tid som finns kvar att disponera. Ångesten ger sig uttryck i luften. Älskade, älskade viktiga Ni - mitt hjärta värkte av sorg och smärta. Inga klokheter, inget hopp - bara morfin, cellgifter och ovetskap om hur vardagarna kommer att te sig, och hur många som återstår. Jag sitter på tåget mot Göteborg. Rödgråten. Gråter blod och maktlöshet. Inser att tiden är knapp, att jag åter igen tagit livet föregivet och mina äskade vänner. Utgår ifrån att livet är evigt, att vänskapen är oändlig och att framtiden är utan början och utan slut. Hur ska man kunna acceptera livets korthet om man inte vet hur efterlivet, himmel eller den eviga sömnen ser ut. Ytterst omöjligt att lämna de man älskar till ett okänt öde. Trodde inte dagen skulle komma redan. Har inte hunnit att finnas tillräckligt, skapa en vuxen relation oss emellan. Varför är livet så kort? Å vem fan har rätt att bestämma hur och när det är förbi. Värken är molande. Ingen mättnad. Ingen hunger. Ett sår som blöder utan att kuagulera, i afton finns stor risk att jag förblöder av sorg. Om ni finner mig i en tågkupé, i en pöl av maktlöshet och smärta på golvet... då är det bara att passera. För detta är livet, skoningslöst, inte smärtfritt och med en överhängande risk att förblöda för de man älskar och för de man förutsätter alltid skall finnas... [LANK]http://open.spotify.com/track/1z8xqn6XXqT0sp8YDuc1RQ[/LANK] [/KURSIV]

Kommentarer

18 november 2011 20:59

Ianne

Lilla linni. Tänker på dig. Jobbigt att förlora vänner. Klart vi tar livet för evigt. Hur ska man orka annars. Många många kramar till dig vännen
18 november 2011 21:56

mita0822

Livet är både grymt och älskvärt. En sak som är säkert är att, den dag vi föds, påbörjas vår väg mot döden. Och på den vägen möter vi många, och tyvärr mister vi en hel del också. Livet är ofta en smärtsam historia. Kram på dig.
18 november 2011 23:13

nysommar

Massor med kramar :o)
19 november 2011 09:30

Yrla

hej usch vad jobbigt. Förstår att det är tufft. Finns inga ord till tröst jag sänder dig kramar istället hälsn yrla
19 november 2011 19:02

linni

[KURSIV]<3 Tack rara ni! kram Linni[/KURSIV]

Logga in för att skriva en kommentar.