Bortkastade år. Slösad start på livet. Med hopp om framtiden.

När livet inte blir som man Tänkt.Trott. Hoppas. Önskat. Drömmarna blev drömda. Visionerna blev formade. När förutsättningarna i livet  inte ger utrymme för att växa. Inte odla. Inget att skörda. När livet ter sig nyckfullt, utmanande och en ständig prövning. När plattformen för möjligheter är skrala. 

Jag har levt genom år i uppförsbacke från start. Har gått bredvid och lett cykeln. Har stannat mitt i backen för att hämta andan. Grusen har flugit upp i ögonen. Har mattat håret. Har dammat ner kedjan. Färgat skorna grå. I vägkanten har gräset bränt på sina ställen. Vallmo och blåklocka blommar. Vajar i vinden. Vackert och värdigt. Hur de kan växa sig starka i det brända gräset. Hur kan livet vara så skonsamt dem. Själv har jag greppat efter halmstrån. Torkat gräs. Hålla balansen så att vinden inte välter mig. Motvinden. Slår omkull mig. 

Livet som alltid varit där. Andas in. Andas ut. Varje andetag för att hålla sig vid liv. Hade aldrig kunnat ana att livet har en större innebörd än att hålla sig vid liv. Att överleva. Att lära sig leva med sig själv. Lära sig kommunicera för sig. Göra sig förstådd. Att få bli hörd. Att få bli älskad. Att få vara sig själv. Att accepteras. Att acceptera sin insida. Respektera utsidan för att just vara en utsida. Lära sig prestera. Prestera för sig själv. Lära sig duga. 

Drömmarna har fått vänta. Målen har fått sättas långt fram i horisonten. Inget utrymme för drömmande planer. Tiden för verklighet och framtidsplaner blir basala och genomförbara. Klistra ihop bitarna av mig själv. Pussla ihop sammangen för att förstå. Hantera möjligheterna och sätta segel mot arbeta, utbildning och mata curricum vita. Meritlistan. Att älska och bli älskas blir övermäktig att bemästra. Hemma är där jag står. Oavsett vem som går förbi. Oavsett var jag är. Ensam. Bästa dräng. Reder sig själv. 

Noterna på bladet sjungs inte, de viskas. Hörs knappt trots att stämbanden bär. Dansen dansans trots att stegen är inlärda. Penseln drar inte över kanvas även om den är doppad i allsköns väger. Allt står på paus. Som en inandning. 

Trettiosex år senare. Tjugosex år av paus för att hantera det basala i livet. Tankar, hälsa och förhållningssätt. Livet har gett och tagit. De som stöttat och tröstat mig och gett mig trygghet har en efter en vandrat ur mitt liv, då deras liv var slut. Jag har mött döden. Smärtan. Förlusten. Sorgen. Sveken och kärleken har avlöst varandra. Livet har piskat mig framåt. Livet har golvat mig. I spegeln ser de första trettiosex åren ut som en kamp. Idag kanske till och med som en kamp mot klockan. Tiden rinner iväg. Inte en dröm fullföljd. Endast grunden är lagd. Grundad för livet är jag. Åren har inget att redovisa mer än personlig utveckling. Förvisso utbildning, arbete och boende. I jämförelse med mina jämnåriga halkade jag efter. Ingen sambo, inget hus, inga barn och inget att skryta om. Inga större erövringar. Den störta är mitt hälsosamma inre. Inget instagramfilter i världen kan visa på denna framgång. Katten är sannerligen instagramvänlig liksom vänner och pojkvän. Fast att ha cyklat i motvind uppför backen har tagit mina år. Sliriga år på grunsvägen kantad av vallmo och blomster. 

Livet är inte bortkastat så här långt. Även om jag har en stark inre önskan om att slippa kämpa lika hårt resten av livet. Å må åren vara många kvar för att skapa lycka, leva, erfara och må väl på livets väg.

God kväll!