Den där beska blysmaken.
Sprider sig i gommen. I munnen. Rakt ner i magen. Som en klump. Tyngd. Det kan vara sömnbrist. Det kan vara någon form av ångest tryggad av facklitteratur jag just läser för underhållsvärdet. Det kan vara känslan av att lita på fel person. Det kan också vara den tålamodslösa tjejen där försvarsmekanismen gör påminner om sårbarhetsmöjlighet. Det kan vara känslan av att vara utvald för hemligheter där andra inte valts. Det kan också vara mitt påtsgliga behov av att vara tillags som gör att jag svarar artigt på ställda frågor, trots att det inte är någon som har med svaret att göra.
Oavsett sitter känslan, smaken och upplevelsen som en klump i magen. Blyklump. Tror vågen ökar på ett antal kilo. Det känns tungt. Ovissheten om vad det är som skaver gör mig orationell. Känslorna tar mandatet att styra mig. Ingen hjärna tänker logiskt. Inga känslor hanterbara nog att lokalisera. Sitter som i ett skruvstäv, som dras utan någon förstålig anledning. När allt smälter ihop till en blyklump. Då lägger sig kroppen ner och låter sig falla med tyngdkrafen. Ner mot marken. Genom. Ner i avgrunden. Oändligt fall. Tårarna vibrerar i ögonvrån. Pannan rynkar sig emellanåt.
Igår insåg jag var ifrån mitt ganska omogna beteende i relationer kommer från. Igår när jag kände smaken av bly i munnen då kändes det lättare att röja häningslöst och utan egentlig mening i min närtillvaro. Där jag egentligen känner mig bekymmerfri och trygg. River upp hus och helvete för att finna någon logisk anlending till varför beskan spridit sig. Lyckligtvis räddade tillfälligheten mig. Efter en dags nedtyngdhet och rastlös olust har jag insett att det inte alls har med närrelationer att göra. Vilken tur att jag inte lät mig ryckas med och fattade de svaga och omogna verktygen, och byggde en lekstuga...
När jag inser att ångest är grunden till min ibland omogna personlighet, då ser jag att det inte är en omogen personlighet utan ett omoget beteende som konsekvens av min ej fastställa ångest. Skönt att veta att jag är rätt mogen ändå. Trots allt behöver jag försöka finna min väg att förekomma min ångest. Högst troligt genom att stå upp för mig själv och inte vara andra tillags på bekostnad av vad jag faktiskt vill och känner. Så,om jag kanske räknar till fem, tyst för mig själv, innan jag svarar då kanske jag hinner göra en klok avvägning. För snabb i tanken att jag ibland hoppar över ledet där jag känner efter.
Tacksam för mina fina vänner som håller mig hårt i handen när jag krishanterar mig ur krisen 2014. Tack till er som läser mina rader. Jag hoppas att de kan skänka er någon typ av referensram till vad ni än må behöva den till.
Kram Linni
Kommentarer
-
En massa pepp till dig. Skönt med vänner eller hur? Ha en bra sommar. Och det är bra med allt som du lär dig om dig själv.
-
Tack för din pepp Smalisen!
Å allt vi lär oss är säert nyttigt i ett eller annat sammanhang tror jag - bara att hitta vilket ;)
Ha en förträfflig sommar även du!!
Logga in för att skriva en kommentar.