Den tidigare förlorade tilliten till tryggheten - återfunnen (?)

Famnen som håller om dig hårt. Axeln där du lägger ett brytt huvud mot. Handen som leder sig när det blir mörkt. Ögonen som ser dig där du är. Kärleken som klär tillvaron med bubbelplast som förhindrar att du slår dig. Skrubbsår blir baddade med omsorg. Läppar som kysser din panna av omtanke. 

Den där typen av trygghet kan periodvis växa ur ett skott. Växer sig stark. En blomma här och där att plocka för den som saknar blommor i hemmets vrå. På taniga ben har jag slumpvis för vinden sprungit för att plocka ihop en bukett. Trygghetens snittblommor. Vackra. Binder en vardagskrans. Lägger under kudden och drömmer om framtidens trygghet. 

Den ständiga jakten på trygghet. Evigt sökande efter ovillkorlig kärlek. Trygghet. Har försökt krama mig själv hårt för att få mig själv lugn. Har försökt analysera fram ett sammanhang. Längtan efter att bli älskad har fått mig att illusionera och se den i döda ting. Känslorlösa ting. Jag har själv försökt hitta kärleken till andra i mig. Fast om man inte vet vad man letar efter, hur det känns då famlar man i mörker. Har sträckt ut handen och sträckt mig efter allt annat än äkta kärlek, har svarat med det jag trott var kärlek. Ibland har jag sökt mig till kärlek utan att själv ge mig själv hän värmen. 

Efter att fått känna på vad kärlek är. Efter att ha fått känna på att älska någon. Efter att har blivit omfamnad av en varm famn kan jag aldrig finna mig i kyliga handslag. Efter att ha fått känna mitt eget hjärta slå, hur varmt blod pumpats runt och hur glittrande ögon reflekterar världen - då har jag sett hur mycket kärlek som ligger bunkrat upp inom mig. Jag älskas. Jag kan älska. Dörren står på vid gavel. 

Den förlorande tilliten till tryggheten. Till kärleken. Där är i mig återfunnen via dig. 

Tack!