Det där är jag.

Såg en spegelbild igår. Hajade till när jag såg en snygg tjej med former och muskler. Döm av min förvåning, det var jag. Min egen spegelbild. Bättre än någonsin. Jag såg mig själv i en storlek som jag mentalt alltid har haft. Fast när jag senast var mig själv (som jag ser ut nu igen) då har jag beskådat mig själv med avsmak och förakt. Har alltid känt mig som tjock, stor och fet. Oavsett om vågen visade 45 när jag var tonåring. Ful och osmaklig. Troligen var jag lite av en dold ätstörd personifierad. Självhatade och bestraffade mig med destruktivitet. En utmattning, en 10årig psykisk ohälsoperiod och en maxad kroppsvikt senare - först då kunde acceptera mig för mig. Insidan har självläkt med tiden (och mycket självreflekterande personlighetsslit). Jag behövde tydligen vara smal, bli tjock - må dåligt, må bättre och bra för att uppskatta den färg och form jag i majoriteten av mitt liv varit i. 

Tänk hur nyckfull nöjdhet kan vara. Att tillfredställelsen i att vara som man är, först kan komma när man varit som man inte är skapt att vara. Först då kan man se det fina i sig själv. Först hata sig själv för att kunna tycka om sig själv tillräckligt för att kunna bli förälskad, älska sig själv. 

Snälla ni, försök att sträva emot att se er själva med mild blick och ett hjärtligt leende. Det blir så mycket lättare att vara lycklig, i alla fall att vara glad fler dagar än när man läcker missnöjdhet över sig själv. Vi har en kropp, en själ... man kan bara göra det bästa av det material man har.

Lyckan ligger i välmående och hälsa, inte i kilon och klädstorlekar <3

PEPP!