Det där med stukningar...n

[KURSIV]är en del av min vardag. Inget nytt under solen. Allt grundar sig i min totala klantighet som äger mina vakna stunder här på jorden. Lägg därtill min avsaknad av kroppsmedvetenhet. Den dör kursen i basalkroppskänne passerade mig tydligen mer eller mindre omätlig förbi. Å andra sidan noterade jag min stukning vid tillfället då jag stukade den, främst pågrund av någon lurig smärta. Dansade vidare. Först idag på kontoret kändes jag vid smärta. Mitt tänkta dubbelpass på Friskis lär inte verkställas av min fot idag. Smärtstillar. Belastar. Dansar med största försiktighet. Jag och stukningar är så tighta att vi tillsammans har utarbetat en fungerande strategi för att inte behöva sitta hemma och gråta dagarna i enda på grund av min värdelösa vrist. Jag är rätt trasig fysiskt, det slå mig i skivande stund. En trillslandes armbåge, klen vrist med tillhörande ledband, främst ett problematiskt knä, ett hår som slokar och problem hud. Ja, två sv nyss upprabblade tillkortakommanden är tydligt krutet till min viktnedgång. En viktnedgång som var ett måste på grund av min då kolossala viktuppgång. En viktuppgång sprungen ur stress. Min utmattning. Summa summarium, min stress har åsamkat mig min trasighet. Fysiskt tradig. Mentalt helare än någonsin. Så jag är relativt tacksam för att min stress (läs. Utmattning) som gjort mig mindre trasig ur en aspekt men ur en annan limmat ihop mig. Linni är hel trots att denne kropp är trasigare än någonsin. Redo för att köra lite teamwork för den goda sakensskull - motion. Beach 2012 here I come! Fast med helt annat innebörd än för många andra motionärer här på träningshaket jag hänger på! Over and out! [/KURSIV]

Kommentarer

Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.