Det måste finnas utrymme...

[KURSIV]Det måste finnas utrymme i livet. Det måste finnas utrymme i en själv. Utrymme för relationer. För barn. För någon mer än en själv. Där är jag. Min tillvaro går ut på att förstå vad som är viktigt för mig och hur jag ska förhålla mig till de facto att jag börja inse att jag är viktig för mig själv. Självisk i en positiv bemärkelse. Jag har funderat på varför jag inte känner mig redo för en relation liksom varför inte jag känner för att skaffa barn. Jag känner mig inte redo för att binda upp mig på någonting. Måste känna mig fri. Jag har en önskan om att möta tillvaron med valmöjligheter där jag är den enda faktorn att ta hänsyn till. Jag Har inget utrymme för någonting utöver mig själv och mitt mående. Mina nio år som jag skänkt stressen, ohälsan och strävan efter en fungerande vardag har jag aldrig ångrat. Jag kan känna viss besvikelse över att jag inte är "i fas" men nu börjar jag inse att den enda som jag rimligen bör vara i fas med är migsjälv. Vem annars? Allt tar sin. Mina prioriteringar idag ser kankse inte likadana ut om ett år. Just nu är känns fokuset givet och helt rätt. I slutet av förra veckan fick jag svart på vitt vad som kan hända om man väjer bort sig själv - priset är högt. Jag tröstar mig med att jag faktiskt kämpar på att återfå fysisk liksom psykisk hälsa - det garanterar inte någonting. Fast jag bättrar på oddsen för att inte trasas sönder på grund av stressen, den forna utmattningen, framför allt mår jag så mycket bättre när jag tränar, så det är en vinst bara det. Två måndagar kvar. Vaknade av en ångestladdad dröm, så jag är väl redo för dagens utmaningar nu. Jag vill ALDRIG har en måndagsångest likt de senaste fyra månadernas. Lärorikt att känna av hur det kan kännas när man inte trivs på jobbet. Godmorgon![/KURSIV]

Kommentarer

Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.