Det vackra med föräldraskapet

... är att mata. Mätta. Älska. Omfamna. Stötta. Stå upp för. Alltid prioritera den lilla varelsen. Genom livet finns något viktigare än en själv. I den stund en föräldrer växer fram. Blir mamma. Blir pappa. Då slutar den egna personen att existera. Kärlek till någon annan blir torligen större än den till sig själv. Närmast står föräldrern barnet. Odlar en människa rustad att klarar livet. Ta sig an utmaningarna. Ovillkorlig. Evig. Äkta. Genuint. Något går före allt annat. Alla andra val är viktigare att göra för någon annan än mig själv, något så mycket större. 

Jag ser föräldrar omkring i min närhet. Ser hur de växer i takt med barnet. Hur kärleken växer med ansvaret. Ser hur prioriteringarna förändras i varje del av livet vid utmaningarna. Mitt barn är mitt allt. Det kan ingen tävla mot. Det är så vackert. Att en kärlek kan vara så oändligt överväldigande allt. Jag ställer mig ödmjuk inför det faktum att hamna i skuggan av den största kärleken. Passionen i livet, respekten som lagspelare i världens lag, i livet är jag gärna en del av. Följer reglerna. Blir en del av ett sammanhang av kärlek. Värme. Ombonat. En värld som är vår, tillsammans.

Den förälder som sätter sig själv före sina barns behov är vacker. Den föräldrer som kan kombinera sitt barns behov med sitt eget behov av lycka respekterar. Det föräldrarskap som målar världen i dova pastellfärger från början till slut speglar en barndom för ett barn med rimligt goda förutsättningar för lycka. 

Till alla älskade vackra föräldrar som vandrar omkring i vardagen utan att veta hur fantastiska de faktiskt är! Ni skapar starka barn med tillit och kärlek som blir vuxna levande människor. Hoppas att era barn verkligen uppskattar er!

Kram