Det var det vackraste möte jag någonsin mött utan att ha mötts..

[KURSIV]... jag blev för rädd. Skrämde mig. Skrämdes. Inte besviken. Inte bitter. Inte ångerfull. Skäms inte. Är ganska stolt över att jag är levande. Sårbar och stundtals skörare än någonsin. Ledsen och lätt uppgiven. Livet är som det är. Min tillvaro är inte helt okomplicerad. Inte jag heller för den delen. Inser faktum, att jag inte lärt känna mig själv, och kanske kommer ingen att få lära känna mig förens jag själv bekantat mig med mitt nya jag. Ibland är det vackra vackraste på avstånd. Det okända kan få vara okänt. Lite sorgsen, men inte ledsen. Något så vacker förgås utan att man egentligen märker det. Livet. "We´re not gonna take it" med Hellsongs är vackert för mig[LANK]http://open.spotify.com/track/1LCQ8rcIPzMmpuPnHq0PDF[/LANK] Den vackraste ros vissnar även den. Begränsad livstid. Doftar. Spirar i färgskrud. Vacker. Ett minne att bära med sig. Hela livet om man så önskar. Det vackra är vackrast när det är. Njutbart. Tacksam för det mötet som möttes oss emellan. Jag fick höra något vackert om det vackra. När man känner sig trygg då slutar man grubbla. Då kan jag dra slutsatsen att jag inte är trygg någonstans alls - inte än i alla fall;) Vackraste tiden, tacksam! Nu blir det sömn för, imorgon är en annan dag. En dag där jag troligen präglas med träningsvärk. Man måste ju älska det vackra, när det finns. Så imorgon älskar jag träningsvärken som om det är den första och den sista någonsin [FET]<3[/FET][/KURSIV]

Kommentarer

Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.