En helg där jag rent matmässigt inte känt igen mig...

[KURSIV]Jag kcal-beräknar jämt. Uppskattar, oftast genom underskattning av kcal mängd för att vara på den säkra sidan. Denna helgen har jag ätit. Har överslagsräknat. Kände dock att jag tappat konceptet. Inte hungrig, bara sugen. Har ätit pepparkakor, chips, rostade kikärtor och choklad. Jag har aldrig förbjudit mig att äta något under mitt kcal-räknande. Tänker alltid att det jämnar ut sig på en månad. För mycket en dag, för lite en annan. Jag släppte taget och åt. Kcalkontorllen - poffborta (nästan), i alla fall för några dagar. Till saken hör, jag har ätit för lite under en längre period av stress. I förhållande till träningens kontinuiteten, på tok för lite. Jag är medveten om efter stresspåverkan (då jag tappar hunger och numera äter för lite) följs av total utsvultenhet och och omättad hunger. Detta vet jag. Ändå blir jag chockad, rädd och oroad över när en helg som denna slår till. Skillnaden ifrån då (när jag vägde flera ton) och nu (idag) är att jag är medveten om kcal-mängden, hur jag legat till tidigare under veckorna i kombination med att jag tränar regelbundet. Ändå slår "varning-för-tjockis-alarmet" igång. Framför allt när jag vet att jag tappat kontrollen. Tillfälligt. Jag kämpar med att förbjuda mig själv att kalkylera kcal på papper, då den kontrollen i somras visade sig ha gått över styr, efter ett års strikt kcal-räknande. Väga och mäta mig gör jag ytterst sparsamt för att mått- och viktkontrollen stundtals stiger mig åt huvudet. Träning bygger jag enkom känslan av vällust, inte tvång och prestation (även om den emellan är rätt ofrånkomlig). Tanken med att släppa kontrollen är att lära mig lita på mig själv, låta tilliten växa. Jag måste lära mig känna mättnad och hunger. Jag måste lita på att mina kost val är klokt generellt. Måste lite på att min träning bränner tillräckligt med kcal för att jag inte ska behöva svälta mig för att gå ner i vikt. [FET]Kläderna blir måttet. Spegeln är för mig värdelös, men det omgivningen speglar rörande viktnedgången är värdefullt. Sanningen för mig. Hjärnspöken besegrad oftast med logik. Det är en evig kamp när vågens siffror står oförskämt stilla, där spegeln visar samma bild som för 25kg sedan. En kamp om att dagligdags påminna mig om att du äter klokt antal kcal och du förbränner ett klokt antal kcal genom träning. Den kampen går jag inte alltid segrande ur, men på sikt när jag nått målet - då ska jag minsann se mig som vinnare! Hoppas innerligt att jag då att jag ser verkligheten i spegeln.[/FET] Kämpa på![/KURSIV]

Kommentarer

28 november 2011 22:27

linni

SSpirit: Ja, huvudet kan spela en ett spratt emellanåt - inte så skrattretande alla gånger dock :P Hoppas att målet gör att vi ser skillnaden. För på vägen dit famlar jag i blindo. KRAM å pepp på dig med.

Logga in för att skriva en kommentar.