Ensam stark bakom låst dörr
Som hjärtat vattnas ur. Som kärleken piskas och koppas. Livet slår taktfast och utan uppehåll. Känslor och förhoppningar sipprar ut. Rött blod rinner längs sidan.
Att älska. Att hålla av. Att prioritera högt. Att värna om livet. Tillsammans. Känslan naggas varje gång besvikelsen vinner över hoppet. Hoppet sprunget ur genuina känslor. När känslorna göms i otillräcklighet och tvivel då ärgar de. Blänkande silver färgas svart och försvinner. Blir osynlig för blotta ögat. Då finns inget hopp. Allt är bortom förtvivlan. Då står jag där i min ensamhet.
Just som smärta och återhämtning har ägt mig under månader börjar svagheten komma krypande. Min svaghet i att behöva andra samtidigt som jag inte förmår att be om sällskap. Svag att erkänna molande själsliga tomheten där jag står med hela spektrat känslor upp till knäna. Styrkan att stärka sig själv genom att klara sig själv blir övermäktig. De. Får hybris och behöver inget från någon. Skrikande insida bakom neutral exteriör. Därbakom är jag inlåst. Oförmögen att säga: hjälp mig genom att älska mig. Finns för mig. Helst; gör mig kry och smärtfri. Ge tillbaka nyckeln till mitt liv innan jag går vilse.
Godnatt från Linni hemma i sin lya
Gillar
Kommentarer
-
När jag läser det du skriver kastas jag tillbaka 6 år i tiden. Jag känner så väl igen mig från när jag var sjuk i utmattningssyndrom. Det finns ett ljus i tunneln, jag lovar! Men det kräver mod och tålamod. Och ärlighet, visa din insida för dina nära så de får chansen att stötta dig.
Ta hand om dig vännen
-
Kicki, ja känslan är äkta. Kastade mig också tillbaka i tiden, tillfälligt. Såhär hade jag det jämt förut. Nu kunde jag bryta upp i från känslan innan den tar dagarna i besittning. Ändå så äkta känsla, om än så tillfällig denna gång!
tack för pepp❤️
Logga in för att skriva en kommentar.