Ett rosa hus, där bor delar av mig

Varje gång jag lämnar din trappa, första steget därifrån får mig att vilja vända om och gå tillbaka. Vår tid är nu. Dåtid är passerad varpå framtiden är oförutbestämd. Tid är förgänglig. Under många års tid har du varit en del av två, de två som varit Mina. Genom sorg och smärta har vi lärt känna varandra mer för varje blödande sår och smärtande slag av verkligheten. Vi växer oss samman. Blir en enhet av respekt och kärlek. Tänkt att begreppet; "begränsad tid" kan stärka befintliga band till starkare än starkast. Saknaden av den ene i duon gör mig stundtals stark men inte sällan skör. Jag brister, blir genomskinlig och spröd. Solen lyser igenom mig. Jag bränns upp av en brännande smärta. Spenderar all tid jag har med dig, är rädd för att missa, att ta vår tid föregiven. Är rädd för att gå miste om något som egentligen skulle kunna förunnats oss. För mig är du närmare än släkt, för mig är du en given del av mig, som mina egna andetag. Varje gång jag lämnar trappan till det rosa huset, då trasas jag sönder. Min hjärtekant blir fransig. Långa trådar löper. Varje steg från trappan gör ont. En del av min barndomstrygghet bor i ett rosa hus. Jag knyter an mer och mer för varje stund jag befinner mig i det huset. Tillsammans med dig. Jag har nu lämnat Skåne. Lämnat trappan. Nu är jag åter i Göteborg. Jag har dansat tankarna i form i kväll. Vardagen bankar på dörren. Tvätt. Jobb. Mat. Sömn hägrar nu. Godnattkram.

Kommentarer

7 augusti 2012 01:59

OneOnine

ville bara säga att jag tycker detta var jättevackert skrivet, tack! tårögd nu...
7 augusti 2012 06:15

linni

Oj, tack snälla!

Logga in för att skriva en kommentar.