Ett samtal ifrån en vän som hojtade i luren...

[KURSIV]" jag såg ett nytt foto på dig på facebook, du har ju gått ner massor, det synd verkligen jättemycket" Mitt hjärta brann till av den hjärtliga kommentaren som min kompis kände att hon muntligen ville berätta för mig därför att enligt henne behöver man höra sånt. Kära LC, tack! Fotot ifrån helgens fest, jag känner mig så nöjd. För första gången på hela viktresan kan jag se att Linni har krympt. På riktigt. Härom veckan fick jag frågan om hur jag såg ut. Jag sa då att [FET]jag inte kan förklara hur jag ser ut, då jag verkligen inte vet. Jag har varit smal, mager till att ha blivit stor och tjock. Oavsett tjockaste-tjock och smalaste-smal har jag aldrig vetat hur jag sett ut - idag är jag mittemellan tjockaste-tjock och smalaste-smal. [/FET] Just när jag skrev det, då insåg jag att jag har levt i en ätstörning med en skrev kroppsuppfattning som inte är verklighetsförankrad. Dagligdags arbetar jag med mina ätstörda tankar, min ångest inför att behöva äta kontra att tänka hälsa, långsiktigt och klokt kring mat. Det faktum att jag inte ser att min kropp förändras behöver inte nödvändigtvis ligga förankrat i att jag inte vågar se, utan snarare att jag inte riktigt kunnat se tidigare och att det då är svårare att se förändringen. Foto ifrån helgens fest, där såg till och med jag. Jag kan se! Fantastiskt steg i rätt riktning. Tillfrisknandet ifrån en skev kroppsuppfattning och resten jobbar jag med dagligdags. Tror att många inte ser sig själv korrekt. Jag ska kanske tacka min lyckliga stjärna för att jag inte sett hur tjock tjockaste-tjock varit, då kanske jag hade gett upp. Vem vet. Men ögonen öppna tar jag mig ann dagens frukost och sen traskar jag mot mitt fik för studier. Skriva, skriva, skriva. Tack till mina vänner som är mina ögon, och mina vänner som får mig att reflektera över hur jag ser ut. Over and out for now,[/KURSIV]

Kommentarer

Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.