Framåt.

Stoppa tanken. Stoppa känslan. Stäng av dåtid. Vänd inte om. Blicken fäst framåt. Skospetsrna pekar likt pilar i riktningen jag vill gå. Se möjlighetens vägar. Avstickare med sidospår som gör framtiden till vad den blir. Mina val kommer att formas med mina kliv. Stegar målmedvetet men öppen för flexibla sontanmål.

Jag har stått stilla ett tag. Vilat. Studerat världen utifrån. Sett hur dagarna ter sig som förburkningsvara. Hur veckodagarna återkommer. Hur jag ändå består. Väljer inte utanförskap, bortvald eller stigma som får mig till offer för min frånvaro. Min sjukdom är inte ett straff. Inte ett misslyckande. Inte ett nederlag. Den är konsevenserna av förutsättningarna. Jag tänker rakryggad gå. Tänker sträcka på mig av stolthet, jag är mänsklig. Lite lätt skadeskjuten. Fast ändå fullt kapabel att ta mig runt. Linkar bara i viss terräng. Nej, nu är det dags för terrängbyte så att jag inte ter mig halt och lytt. Jag kan dansa, därför kan jag också stå och gå utan stöd, fast i rätt sammahang. 

Styr om tankarna. Positiva. Möjlighter. Ljus. Framtid. Måste frossa i det som ligger bortom frustration som drivkraft. Gasar med möjlighet som bränsle istället. Det måste gå.

Ha en skön kväll.