Framgångskombinationen högpresterande med dålig självkänsla

Framgång till vad? Dagar kantande av vånda, ångest och allehanda egna kränkningar. Kränker mig själv i egenskap av den kritiska enväldiga panel jag utgör. Besakådar. Särskådar. Dissikerar den egna lekamen, del för del i icke vetenskapligt syfte. Studerar varaenda organ. Ifrågasätter koncistens, färg och hur kroppsdelarna är kopplade till varandra. Löst sittande delar rycks loss, nöjsamt jongleras med. Rotar runt i mig själv, till jag blir trött och matt. Lämnar migsjälv, mina delar, min egen slakt på bordet.

Med utmattad blick försöker jag se mig själv i spegeln. Som en hel kropp. Suddigt gestaltar sig mina kroppsdelar. Ohörbart förmedlas deras excistens, deras funktion och än sämre avbildas deras eget värde. Det som spegelbilden reflekterar är ovärdigt, odugligt. För att inte säga oönskat. Betraktar mig själv med oskärpa, osanning och olust. Om någon annan beskrev kroppen av personen i spegeln..

Om någon annan ogrummlat skulle se mig.

Om någon annan bortom självförakt fick begrunda mig.

Om någon annan utan tvivel fick beundra mig.

Om någon annan ovillkorligt skulle få älska mig.

Skulle kroppen då vara intakt? Vacker? Imponerande? Driftig? 

Skulle kroppen kunna unna sig stolthet, tillskriva sig eptiet som kompetent, trevlig, framgångsrik och imponerande?

Att på pappret vara framgångsrik mätt i högprestation men där motvikten är dåligt självkänlsa då har man receptet för -utmattning -ångest-depression-överprestation

Dags att börja se sig själv med andras ögon, sluta plåga sig med dimmig och kall blick. Att lägga ner obdutionsverktygen. Jag lever och ingen dissikeras levande. Tänker varma tankar och försöker fokusera på nytt i spegeln. Vem står där?

God torsdag på er!

Pepp!

kram Linni