Genom dig lär jag känna mig..

Lär känna min stress. Mina styrkor och mina svagheter. Det är få förunnat, att få uppleva fantastiska möten. Än färre förunnat att möta sig själv genom någon annan. Jag ser likheter. Ser olikheter. Likheterna är lika. Olikheterna är hur jag vidare har hanterat mina prövningar då som nu. Min stress är inte tydligt olik din. Din stress är sannerligen lik min. Under lugn lever stress. Under fina prestationer ligger krav. Dolt under säkerhet ligger osäkerhet. Långt i botten av oss själva ligger tilliten, den brinnande. Bristande. En evig låga att lära sig att tämja på bästa sätt. Det är ett fantastiskt möte. En slump. En tillfällighet. En unik möjlighet. Min chans att validera min egen stresshantering. Mäta nutid mot dåtid. Vänder mina tankar flera varv för att kunna dra en slutsats rörande min tillvaro, då i jämförelse med nu. På något sätt blir min nuvarande stress konkretiserade i dina ytterligheter. Vackert. Allt kommer tillbaka till mig. Smärtsamt. Samtidigt som ett nytt uppvaknande. Önskar att jag hade än vän att vända mina tankar med likt du har i mig. Det handlar inte om att jag fått hybris över den egna dugligheten om vad jag kan tänkas bistå dig med. Däremot inser jag hur ensam jag varit när det varit som mörkast. När världen snurrat i ett hej dundrande tempo omkring mig, där jag inte kunnat urskilja de egna kroppsdelarna och dess placering. Inte ens för en miljon. Då hade jag önskat att någon kunde säga, "du är inte ensam, kom och luta dig mot mina erfarenheter". Det hade kunnat vara så mycket enklare. Sällan ter sig mitt liv enkelt. Lär mig allt, alltid den hårdare vägen. Tufft. Ensamt. Stundom mörkt. Å andra sidan blir jag mer härdad, starkare och utvecklar ett förträffligt mörkerseende i jämförelse med många andra. Fast en vän i utmattningen. I den sjuka tillvaron av stress hade jag inte missunnat mig själv, nu när jag ser tillbaka. På den tiden, då jag grät konstant - då tårarna var mitt stabila sällskap på väg till Friskis. Tränade själv utan tårar. Under avslappningen, då kom mina tårar tillbaka och var mina följeslagare varje steg hemåt ifrån träningen. Resten av dygnet föll de konstant, på min kind. Idag inser jag att jag är lyckligt lottad som blev utmattad, men jag är också den olyckligaste då jag inser att jag varit utmattad helt ensam. Ingen har förstått. Jag har inte låtit något få ta del av utmattningen. Så jag skämts, för mitt misslyckande. Lät mig själv förfalla, för varje tår på kinden. Hade jag vetat att jag inte var ensam då hade jag kanske vågat stå för min utmattning istället för att gömma den för ljuset som om den vore en skam värre än synden. [FET]Tack J för att min tillvaro klarna i dina ord och med hjälp av din tillvaro.[/FET] Over and out!

Kommentarer

Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.