Hälsa v/s vikt (läs kampen mellan kropp och hjärna)

[KURSIV]Min hunger, sötsug alternativt saltslug har minskat drastiskt och nästan återgått till det normala. Den senaste veckan har varit något ut över det vanliga. Jag som vanligen inte har så mycket driv till att äta, är sällan hungrig eller något speciellt sugen på sött - förra veckan förvandlades detta till totalt hunger, sug och omättnad i alla oändlighet. Jag åt. Jag drack. Jag sov. Hela veckan. Som belöning efter dieten äta, dricka och sova (vilket faktiskt läkaren ordinerat) så har yrseln avtagit och min närvaror är bättre. Tröttheten finns kvar, men så får det vara - [FET]kroppen verkar bestämma hur den vill ha det. Jag lyder.[/FET] Jag lyder men inte helt utan att det är svårt. Har kcal-beräknat med har lyssnat på vad kroppen önskat eller snarare krävt. [FET]För min kropp har inte snällt önskat utan den har domederat mig till att lyda order.[/FET] Jag har sett att jag många dagar förra veckan legat på allt annat än kcal-underskott. Det smärtar en tjej som jag, som har fokus och inte fuskat under min viktnedgång. Min kropp är nöjd och mår bättre. Min hjärna är allt annat än nöjd. Den skriker åt mig att jag gått upp alla mina bort kämpade 20 kilo. Att jag säkert gått upp mer än det. Den säger till mina ögon att se den tjockaste tjejen i världen när dem iakttar spegelbilden. Min hjärna är chef över alla destruktiva tankar, all ångest, oro och allt tänkbart ologiskt engagemang. Jag blir lite besviken över att jag låter mig tror på vad hjärnan tutar i mig. Rent logiskt kan jag inte gå upp 20kilo+ på en vecka där jag i snitt övertrasserat mitt rekommenderade dagligt intag med uppskattningsvis 400kcal. Således kam spegelbilden inte visa den tjockaste tjejen i världen. Hjärnan borde uppmuntra mig då jag lyssnat på kroppen - det måste jag aktivt påminna mig själv om. Så om jag gått upp så är det priset för att jag just nu ska kunna må bra och fungera. Kläderna sitter lika löst som förra veckan så jag tror egentligen att kroppen behövt mer energi och kraft för att kunna repa sig, men sen vet jag inte. [FET]Min hjärna är ätstörd (vilket den varit sen tio års ålder) på ett sätt som jag inte riktigt gillar. Jag gillar inte att jag försöker bestraffa mig själv med dåligt samvete när jag egentlige gjort något som var viktigt för min hälsa.[/FET] En sak som alltid stressat mig är Hälsan och om jag inte levt väl så kommer hälsan att drabbas. Min största farhåga med utmattningen, stressen, den psykiska utmaningen, övervikten är om jag kortar mitt liv eller att min hälsa sviktar eller tar långsiktig skada. Hur kommer det sig då jag priotiterar min hälsas väl å ve att min hjärna skuldbelägger detta? Over and out.[/KURSIV]

Kommentarer

Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.