Hit men inte längre.
Det finns en gräns. Tidigare för mig outsatt. Omålad linje. Osynlig. En markering. Markering av vad som är okej. En skiljelinje mellan det tillåtna och det otillåtna. Bakom står jag trygg. Där står jag med fötterna i marken. Inom skydd. Med distans till vad som än står fraför mig. I säkerhet. Jag står på min sida för mig.
Reaktion. Otrivsamhet. Obekvämt. Hjärtat brister samtidigt som det slår ett bestämt slag. Ett slag för mig. Jag ryggar tillbaka när någon kommer för nära mig. Idag när jag tittade ner befinner jag mig bakom en linje. Tjock. Dragen med vit krita mot asfalt. Pulvriga konturer. Ändock förvånandesvärt vattentät. Ett vårregn bleker inte gränsen. Solen torkar inte kritan till flygigt pulver vid en vindpust. Gränssäkrat. Satt i säkerhet- Ingen trampar på mig innan de faktiskt passerat linjen. Jag hinner således rygga undan för att försätta mig i säkerhet.
Den senaste tiden känner jag tydligt motstånd rent fysiskt när någon gör ett övertramp. Något känns påtaglit fel. Hela kroppen ryggar tillbaka. Ett obehag. En skavande känsla väller fram om jag inte lyssnar på min känsla. Ångesten som gediget gestaltast de senaste veckorna har haft tydlig anknytning till att jag inte lyssnat på mina behov. Inte följt min prioriteringar. Inte satt ord på mina känslor. När jag låtit mig bli trampad på. Liggandes kvar på marken och ändå bjudit in till slag måttade mot mitt liggade jag. Det verkar som att hela mitt väsen skriker i ångesthög ton: Hit men inte längre!
Det är nu jag på riktigt börjar inse mitt eget värde. Värdet av att må väl. Värdet av att tillåta mig själv att prioritera det som för mig är långsiktigt viktig och avgörande för min tillvaro. Underbarkänsla att värdesätta sig själv på riktigt i olika sammanhang i vardagen. Kanske är detta vägen till ett lyckligt liv tillsammans?
Kram
Gillar
Kommentarer
-
-
:)
Logga in för att skriva en kommentar.