I natt slog det till..

[KURSIV]helt utan förvarning. Utan rim och reson. Dörren blåste upp. Känslan som får hela jag att kallna, en isande känslan som vandrar ifrån tår till huvud. Jag blev rädd för mig själv, för andra och framför allt för hela världen. Fröken har i natt varit beredd på jordens undergång, beredd att hoppa ut ifrån ett fönster med önskan om att överleva. Hjärtat slog. Tankarna var katastrof-lika - vilken tur att jag hade styrka att lägga band på mig själv så att jag inte utlyste larm för att rädda sig själv och andra. Hela Göteborg hade jag kunnat väcka med ett gällt skrik, ett skriv som vittnar om förintelse av allt som finns att förinta. Sådan tur att jag satte mig ner i soffan vid datorn, googlade runt och skaffade mig en bild av vad som oroade mig och om jag egentligen hade fog för mina panikartade känslor. Tackar min inre styrka för att jag faktiskt rationella resonerade med mig själv trots känslan av att falla. Jag står, jag står inte och faller. Anledningen till den hastigt påkomna ångesten i natt ligger troligtvis förankrat i kontrollförlusten, mitt nya öppna förhållningssätt till tidigare inlåsta känslor, jag har öppnat en dörr som tidigare varit låst och nu vaknar rädslan av vad som kan hända mig när jag står med öppen dörr... En öppnas dörr. Ångest. Jag har mött den. Tillfälligt. Intensivt. Livet känns lättare, precis som om jag besegrat ett monster. Jag är fri, lättare, men främst lättad, att släppa ut monstret, genom dem öppna dörren. Tankarna och livet är åter mina. Öppna dörren och stig ut i verkligheten. [FET] Nu tar jag mig an dagen som sådan med stort engagemang. Tack för natten som gav mig frihet.[/FET] Önskar en trevlig måndag till er Gott folk! [/KURSIV]

Kommentarer

Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.