I Thailand är alla tillsynes vackra, smala och lyckliga.

[KURSIV] Efter en dag på playan. Guppandes i havet, blickandes mot horisonten och ömsom in mot stranden. Inföers timmar. Noga iakttagande av strandlivet. Strandraggarna. Strandfolket. Strandkropparna. Tanken slog mig att kropparna på stranden är snyggare än väntat. Få vällande magar. Färre uppsvullna lår. Celluliter och bristningar lyser med sin direkta frånvaro, i alla fall i jämförelse med Vad ja förväntat mig. I Thailand är alla tillsynes vackra, smala och lyckliga. Jag skiljer mig från de nätta inhemska kvinnorna med sina nätta kroppar. Sitt perfekta raka hår. Sina normala fötter. Jag däremot intar stranden med överflödiga kilon, några hyfsat diskreta bristningar och svullna fötter. Mitt hår är för mig oigenkännligt - fnissigt, hårt och hopplöst. För stunden svårt att glädja sig åt att jag tränar mig i form och tänker kcal-medvetet. Föga tröst just då ögat möter strandens alla välsvarvade människor. Vackrare än snittet. Lyckligare par än vanligen skådas. Okomplicerade bad- och solstolshäng. Skratt. Kyssar. Och framtag. Bakom solglasögon glittrar lyckan. Oförskämd semesterlycka utan botten. Tanken slog mig mellan svidande salta kallsupar och simtag; kanske är inte dessa fantastiska strandmänniskor mer attraktiva för omvärlden än vi vanliga dödliga. Vad är attraktivt? Det som i första hand ses som skönhet och attraktionsgenererande kanske inte är det som är vardagsattraktionen. Om det bara vore det yttre, det perfekta som attraherade då skulle vara vissa bli uppvaktade och stadga sig. Alla på Thailandsplaya skulle representera jordens fortplantning då detta var det enda stället att finna lyckan utifrån sann attraktion. Det som är perfekt och vackert ter sig inte för mig nödvändligt attraktivt. Det operfekta kan vara så mycket mer attraktivt då det finns så mycket mer komplexitet bakom den attraktionen än den givna perfektionen. Lyckligare eller inte, lycklig och mänsklig duger gott nog åt mig. Människan överskuggar det icke perfekta. Det icke perfekta synd inte ens om attraktionen finns. Kanske ser inte lyckliga strandmänniskorna det perfekta i den andre. Kärleken kanske är blind i sällskap med den sanna attraktionen. Famlar i blindo, hur ska detta sluta. Oavsett så är jag också på en strand i Thailand, kanske ter jag mig perfekt för någon. Jag tror i alla fall att är vacker och tillräckligt operfekt för mig själv. Jag duger gott åt mig. Lyckan kan onekligen ligga i huruvida jag är i mitt livs form eller ej. Attraktionen får vara vad den är, för den behöver jag inte känna till mig själv. Får helt enkelt förlita mig på att den subjektiva attraktionen hittar mig på riktigt. Min subjektiva attraktion som jag ser i ögonen på en annan människa är min och din, då och där. Godafton från Thailand! Där jag inte är smalast, vackrast eller lyckligast - ändå är jag bra nöjd med tillvaron just nu. [/KURSIV]

Kommentarer

Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.