Igår förblödde jag nästintill i tågkupén, där jag låg i en röd pöl av maktlöshet och smärta på golvet...

[KURSIV]..men jag insåg i all smärta över den suddiga vyn över livet, livets oförklarliga mening och dess oförutsägbarhet - jag insåg att jag vill leva mitt liv. Vill inte ångra mina val. Jag har alltid haft mottot i livet, att om livet en dag tar slut, då ska jag inte behöva ångra någonting som jag inte gjort. Min strävan om att må bra, motverka bitterhet och självförverkliga mina drömmar för att kunna leva lycklig. Det vackra i det tunga mötet med mina två älskade sjuka vänner igår var att de var så sammanflätade i varandra. De berättade hur man inte tar något för givet och verkligen tar hand om varandra i tider som dessa. Svåra tider. Deras kärlek sinsemellan är deras stöttepelare och trygghet. Vackert. Tårfyllt ögonblick av allvar och skönhet samtidigt präglat av total ångest, smärta och en strävan om att överleva dagen. Jag satt gråtandes på tåget ifrån Malmö till Göteborg igår, tårarna var oändliga. Blotta tanken av att minsta de jag älskar, de som varit min ventil tillika min trygghet fick mig att börja tänka. Jag är själv. Jag är den som kommer att behöva stå mig bi vid livets slut. Eller vid livets olika svårigheter. [FET]För att jag ska kunna bistå mig själv med den trygghet och den stöttning som jag kanske då behöver måste jag investera i mig själv, för mig det vill säga för min egen skull. Rätt som insåg jag att jag, bara är jag.[/FET] Samtalen med Eli, har fått mig att börja reflektera över min egen tillvaro utifrån våra olika prioriteringar och synsätt. Där jag nästan lite avundsjukt beskådat erfarenheter jag själv önskat att jag blivit färgad av, likt Eli blivit. Det råder en nyfikenheten kring hur jag skulle ha blivit påverkad vid olika möten runt om i världen. Vad är viktiga värden i min vardag för mig och hur hade det kunnat se ut? Jag funderar på hur jag förhåller mig till mitt ursprung. Funderar vidare på vad jag vill att min liv skall innebära. I dagsläget ligger fokus på karriär, arbete enligt bästa CV-konstruktion. Fast om min dag är kommen, mina kvarvarande dagar är räknade, då är frågan om jag skulle vara stolt över min intervjuframgångar? Framför allt insåg jag, främst igår; att jag känner mig inte betungande privilegierad som kommit till Sverige, utan jag vill åka ner till mitt hemland utan skuld. Inte på en kort semester, utan att göra gott för mina landsmän i Asien men även indirekt för mig. För min vilja att börja leva istället för att dagligdags kämpa med att överleva, stundom att överleva mig själv. Jag vill börja leva mitt liv på riktigt nu. Detta kom som en chock för mig, den här insikten, men vilken lättnad när jag insåg att jag bara vill anpassa mig efter mig, mina val och mitt välmående på riktigt. För första gången på riktigt. Jag vill leva NU. "Just nu" med Lahle ifrån så mycket bättre:[LANK]http://open.spotify.com/track/07eQWdWhQwhe4uNAjqLjSI[/LANK] Over and out. //Er Linni i världen.[/KURSIV]

Kommentarer

19 november 2011 18:46

LadyG

Hur du än gör, och vart du än vänder dig måste du leva med dig själv. Lyssna till ditt hjärta, det är klokt och klartsynt. Kram!
19 november 2011 19:50

gittan52

Jag vill gärna förstå vad det är du vill förmedla,men jag lyckas inte :(
19 november 2011 22:13

linni

[KURSIV]Jag kom fram till att livet är kort. För kort för att inte prioritera det som är viktigt för en. I mitt fall har jag fått tänka om kring mitt ursprung och min återresa till det land jag föddes i. Allt för att om jag skulle gå ett öde till mötes likt mina sjuka vänner, så vill jag veta att jag gjort det jag verkligen velat. Utan ånger. Ursäkta om det var otydligt idag, men försökte räta ut det nu.. mkt känslor just idag. KRAM på er!! //Linni[/KURSIV]
19 november 2011 22:54

blifast

Fint linni :) härligt med känslor. Kram!!
20 november 2011 01:07

linni

<3
20 november 2011 09:14

Yrla

hej sänder dig kramar. hälsn yrla

Logga in för att skriva en kommentar.