Jag är inte hemma, jag vet inte var hemma är..Jag har hemlängtan...

... det jag vet är att jag inte befinner mig hemma, inte i Örebro. Hemma var är det? Jag känner mig varm i hjärtat när mina katter möter mig efter en borta vistelse... hemma känner jag mig faktiskt inte någon stans. Jo, i min pappas famn. Där är det tryggt, klokt och äkta. Men som 28-åring kan man inte anse att hemma är i sina förälders famn eller i dennes närhet... eller kan man det?

Jag avskyr att lämna pappa och alla som älskar mig mest av allt. Varje gång jag lämnar mina föräldrar, någon vinkar av mig på perrongen, någon som jag inte kommer träffa på länge.Jag har kämpat med mig själv och min väg tillbaka efter utmattningen, mina studier och mitt varandra i så många år, jag vill nu bara ha det bra omkring mig. Omges av vänner som känner en, den genuina känslan av att vara omgiven av äkta och genuin omtanke och kärlek. Jag har alltid sån värkande, smärtande och innerlig hemlängtan när jag lämnar min far på perrongen. Så tills vidare får mitt hemma vara i min fars närhet.

Jag ska slutföra mina studier, sätter ett datum som siste februari, sen ska jag minsann se till att skapa mig en plats som för mig kommer att vara hemma. När dem jag håller av, där jag och mina katter kan börja resten av mitt nya liv.

När jag kom tillbaka till lägenheten som jag delar med min fd pojkvän numera sambo/flatmate i Örebro lagade jag mig lite ångad fisk, grönsaker och lite yoghurtsås - smakade smaskens.

Skickar ut en kram till etern dagen till ära.

Kommentarer

Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.