Jag har inga MÄN att fotografera i min vardag..

[KURSIV]Men jag har väldigt väldigt många om om Men i min tillvaro. Svåra att fånga på foto bara. Mina Men idag är: [PUNKT] Min ökning i träning och förändring i träningsform, dans och andra pass har försatt mig på en imaginär platå, liten viktpendling ifrån dag till dag. Likt alltid vid motionsförändring - ändock frustrerande. [PUNKT] Min kropp förändras. Blir tjockare på vissa ställen, men kommer i mindre kläder. Troligen upplevs magen oformlig då den faktiskt står ut mer när låren, höfterna och rumpan omformas. Vill ju vara nöjd - men nöjd och tillfreds med spegelbilden hör inte konstant viktnedgångsprocessen till. [PUNKT] Min vardag är relativt trivsam, stressreducerad och formbar av mig själv. Samtidigt jagar jag fast än det inte finns ett behov av att jaga. KBT:ar mig själv till att välja långsamma alternativ, påminna om att det inte är någon bråska och andas ett extra andetag och njuta av hösten. [PUNKT] Inom mig bor en ständig oro, en stress som aktivt arbetar med att komma framåt, fort. Alltid. Tidigare har jag aldrig reflekterat över denna inre drivkraft. Måste aktivt stoppa. Bromsa. Försöka känna efter vad jag vill, istället för att bara åka med av slentrian. [PUNKT] CV-tjejen har av sig själv (!) börjat ta beslut ifrån icke CV-grundandeställningstaganden utan istället utgå ifrån känslan och vad jag faktiskt vill. [PUNKT] Likaså har jag börjat gränssätta. Jag står upp för mig själv, försätter mig inte i situationer där jag blir klämd. Jag säger ifrån om något inte känns rätt. Exempelvis tar jag tydligt ståndpunkt vid skitsnack, vilket jag avskyr och inte gärna befattar mig med. Nu markerar jag att jag inte är rätt person att snacka skit med. Jag må inte ha några män att ta foto på, men mina Men är värda mer för mig är en karl någonsin i dagsläget skulle kunna bistå mig i mitt liv med. Härmed vill jag förtydliga att jag inte avsvär mig män för all framtid. Däremot har dem föga fokus i mina val, min väg tillbaka eller mina prioriteringar. Kanske skall jag erkänna att jag aldrig anpassat mina val efter någon man. Däremot kan jag vara till lags i all oändlighet för att passa in i en relataion. Jag har inga Män, men mina Men är minsann inte att förakta. Mina men kommer på sikt göra mig till en kvinna som kommer att finna en man som är för henne rätt. Först måste jag låta henne hitta sig själv. Cola light och jag på mitt café. Här sitter jag till jag ska träna ikväll :D [/KURSIV]

Kommentarer

11 oktober 2011 14:06

Bummlan

Män må komma och gå, men viktiga Men kommer att bestå! Klok du! Och jag var 42 när jag hittade min, så om du nu har ambitionen så har du tiden på dig. MEN ;) jag har kompisar som klarat sig bra utan dem ända upp förbi 50. Normen är inte alltid den enda vägen :) Eller ganska sällan, faktiskt. Tror jag. Kramar på dig!
11 oktober 2011 14:27

linni

"Män må komma och gå, men viktiga Men kommer att bestå!" here here! Jag har inte någon brådska med Män, men mina MEN får gå först :D Är inte det minsta orolig för ensamhet utan män, klarar mig väl själv om det skulle vara så. Normen är bra för ngt. Normen är inget jag eftersträvar. Lycka däremot! kram
11 oktober 2011 14:41

Bummlan

HELL!!!! <3

Logga in för att skriva en kommentar.