Jag har knutit an...

[KURSIV] jag knyter inte an så lätt. Sällan. Nästan aldrig an. Jag har knutit an till en stad. Känner mig hemma. Känner mig trygg. Göteborg har knutit mig till sig. Jag till Göteborg. Det bästa med Göteborg är att jag mår bättre och bättre för varje dag. Formas till den tjej jag blivit. En produkt av en krishantering. En utmattningssyndrom. Jag har blivit mig själv nära. Jag står upp för min plats. Min existens. Jag får leva. Får ta plats. Äntligen. Jag har aldrig mått som så bra som jag gör i Göteborg. Inte att förringa. Jag har knutit an till M som berikar min vardag, samtalen och tryggheten. Inneboende hos M. Gillar verkligen att vara kravlöst inneboende. Enkelt. Lärorikt. Trivsamt. Min väg tillbaka. Min relation till M. Min stad, Göteborg. Vad är det som är smärtsamt. Att bryta upp mot en tillvaro som funnits i dryga halvåret. Mina promenadstråk. Min träning. Mitt fik. Min säng. Mitt liv. Knutit an till mig själv i Göteborg, med M i min vardag. Är det kanske separationsångest till det som jag upplever som tryggt. Tryggt därför att det är där jag mått bättre än någonsin. Att M och Göteborg representerar min goda hälsa. Min bästa tid. Det kanske rent av är så att jag inte litar på att jag mår lika bra utan M, i annan miljö som Stockholm. Är det en brinnande tillit till mig själv? Att jag klarar att må bra på egen hand som ligger till grund för att att jag inte ens kan tänka på ett uppbrott utan att bli tårögd. Hjärtat slår ett extra slag. Blicken ofokuserad. Tankarna rusar i alla tänkbara riktningar. Okontrollerat. Kanske behöver jag påminnas om att jag började mår bättre för varje steg jag tog mot att stå ensam. Att leva utan krav. Utan förpliktelser till någon annan. För varje steg till singellivet. Till egna prioriteringar. Till eget fokus. Kompromisslöshet. Bara jag. Mitt. Eget. Tilliten till mig själv. Min egen kompetens. Den egna dugligheten. Även om jag älskar att vara själv, att få bestämma min tillvaro. Styra min vind. Se till att komma framåt. Det nya är känslor, som vill begränsa mig. Känslor inneboende i mig själv, inte gentemot någon annan. Mänskliga känslor - jag är inte längre en robot. Jag är levande. Sårbar och inkännande. Jag älskar mig själv för att jag känner, samtidigt förvånas jag över detta nya, att ta i beaktning vid stora beslut och ställningstaganden... [/KURSIV]

Kommentarer

Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.