Jag har valt ensamhet före tvåsamhet..

[KURSIV] min Valborg var trevlig tillsammans med kompis, hennes kompis och kompisen pojkvän. Vi åt sushi i solen på en parkbänk, kollade på cortegen, satt sen hemma i kompisen lägenhet och drack vin och umgicks. Trevligt, städat och stillsamt. På spårvagnen hem slog det mig - när hela Göteborg strosade två och två - att jag är ENSAM! Jag har valt att lämna tvåsamhet för ensamhet. Jag valde mig själv, min fokus på att hitta mig, anpassa mina val efter enkom mig och se efter min framtid - till priset av ensamhet. Generellt känner jag mig aldrig ensam. Jag känner dagligen att jag valt rätt. Förnuftet säger att jag måste hitta mig själv, mina prioriteringar och min väg innan jag kan hitta någon annan. För hur hittar man det man söker om man inte ens vet vem som söker och egentligen vad denne söker i en annan. Tvåsamhet ser så fint ut, när det är äkta, innerligt och evigt här och nu. Just ikväll kändes ensamhet så ensamt när man är en ibland alla tvåsamheter. Jag kan gilla. Jag kan intressera. Jag kan drömma. Men där tar det stopp. Jag kan inte data, jag kan inte satsa och jag kan inte just nu vara en av två i en tvåsamhet. Jag tycker att det känns ovant att lyssna på mig själv, tänka på mig och prioritera mig själv - då jag Aldrig på riktigt gjort det. Jag måste lära känna mig själv bättre för att veta vad jag behöver. Däremot kan jag ha en känsla av något bra, men jag har inte verktyg att bygga något i dagens läge. Tänk, vem visste att utmattningen - min livkris knuten till denna - skulle medföra att jag blev tvungen att lära känna mig själv. Jag visste det inte. Om man inte själv känner sig, kan något annan känna en egentligen då? Om jag inte vet vem jag egentligen är - kan någon älska mig för den jag är då? Hur vet den som gillar mig egentligen vad det är den gillar? när inte ens jag vet vad det finns att gilla... Jag är nöjd. Jag är nyfiken. Jag ser potential i mig och den egna utvecklingen. Däremot är det främmande för mig att inte vara i tvåsamhet, då jag majoritetet av tiden sen jag var femton - ja faktiskt, alltid varit i tvåsamhet. Ensam. Ensamhet är ovant och lite främmande. Sån tur att jag i alla fall har mig själv som sällskap då. Ja, å Tiger <3 Nog filosoferat om tvåsamhet kontra den sunda ensamheten! Godnatt på er![/KURSIV]

Kommentarer

1 maj 2011 02:35

Kimsus

Kändes nästan som om det vore jag som skrev detta!
1 maj 2011 04:08

pottpott

Men Linni då... ;)
1 maj 2011 08:08

Bummlan

Jag sa så i många många år - hellre en halschysst ensamhet än en halvtaskig tvåsamhet. Jag gillar fortfarande att vara själv och har stort behov av det. Och för mig blir det en del semantik - ensamhet är inte helt självvalt och inte helt positivt. Men "att vara själv" är positivt och starkt och ganska kul. När jag är själv är jag liksom min egen följeslagare och kompis. Och våra val har ingen annan att göra med, så länge vi inte skadar någon annan. Det är konstigt att vi så många gånger måste försvara våra val, när de strider mot normen. Gissa hur många gånger jag fått försvara att jag valt att inte skaffa barn :) Var sak har sin tid - läka har sin tid och leka har sin tid. Kram på dig Linni!
1 maj 2011 11:42

linni

Kimsus: jasså det var träffande även för dig? Pottpott: ja... Linni det är jag det :D Bummlan: Jag är nöjd med mitt val, men frustrerad över att jag MÅSTE ta tid för mig och lära mig att ta hand om mina prioriteringar innan jag ens kan satsa då det annars komma att sluta med att jag inte mår bra i en tvåsamhet. Jag ensam - självvalt men inte känner jag mig ensam. Känner mig bara som att jag går min egen väg - det är läskigt att tänka rationellt och strategiskt även om det är för framtiden, mig själv och resten av livets favör. Jag njuter av att vara själv - men igår såg det så fint ut med kärlek, tvåsamhet och närhet och av blotta tanken att jag frivilligt valt bort något så fint - var ett smärtsamt uppvaknande! Läka först - leka sen! så sant, så sant. KRAM på er alla. //Linni
1 maj 2011 16:04

Kimsus

Jag har själv varit i tvåsamhetens grepp under många år för att jag var rädd att vara ensam. Nu när jag lever i ensamheten (oxå självvalt) så är det bland det bästa beslut jag någonsin tagit. Visst ibland känner jag att tvåsamheten ser mysig och spännande men då hör jag av mig till vänner och de påminner mig om hur bra jag egentligen har det nu jämfört med tidigare. Det är bara en själv som kan bestämma hur man vill ha det och jag vet att jag valt rätt just nu och ett tag framöver. Ta hand om dig

Logga in för att skriva en kommentar.