Jag sätter min vårsnuva

[KURSIV]på att björken har börjat slå ut i dagarna. Främsta anledningen till att jag misstänker detta är då jag är totalt igenkorkad. Allergisk, snudd på döende sjuk ;) Vaken sent om sido. Iklädd mina solbrillor för att skydda ögonen och världen skyddas ifrån mina puffiga ögon, trötta ögon som vittnar om för mycket att göra. För mycket att försöka lyckas med på en arbetsplats där förutsättningarna inte finns för att prestera ens på kvartsfart. Tro det eller ej, men det är tröttande att försöka utan att lyckas nämnvärt. Det är tröttsamt att känna sig värdelös utifrån vad man egentligen kan prestera. Tröttar mig i den utsträckning att jag inte vill vakna till varje ny arbetsdag. Jag signalerar. Jag försöker reda ut vardagen. Fast jag inser mig besegrad av förutsättningarna. För första gången inser jag att jag stångar huvudet blodigt för ingen nytta. Inte för mig, inte för kollegorna, inte för arbetsplatsen eller klienterna. Allra minst nytta göra det för huvudet. Jag kämpar, fast utifrån förutsättningarna. Första gången någonsin som jag tar hänsyn till omständigheterna omkring mig. Ser hur dessa påverkar min förmåga att utför mitt arbete på ett tillfredsställande sätt. Nu handlar det att vidare göra så gott jag kan, mitt bästa utifrån förutsättningarna. Jag kan inte offra mitt blod, mitt huvud eller min hälsa för något det egentligen inte påverkar. Jag är värd att var hel. Tänk, jag tänker på mig i första rum. Jag kanske börjar gillar mig själv lite trots allt. Hoppas på en fortsatt god relation till mig själv framleddes då jag ämnar leva tillsammans med mig själv livet ut. En relation som måste. Med lyst inför en arbetsdag, mot alla odds. Sol. Godmorgon Tisdag! [/KURSIV]

Kommentarer

Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.