Jag vill ha mat som mättar.

Kärlek som släcker törsten i famntag. Trygghet som värmer med närhet. Motion som genererar energi i lycka. Vänner som glädjer genom hjärtlga skratt. Dit pekar min kompassnål i livet. Mitt liv blir fulländat med ovanstående. Således bör jag aktivt välja bort allt som inte bidrar till ovanstående liv. Mitt liv när det är som bäst. Välja mig att förhålla mig till det som dränerar, urholkar och på sikt även urvattnar min tillvaro. Mitt liv är inte kompromissbart. Min tillvaro är snudd på, för mig, helig. Okränkbart högprioriterad. För vad kan vara viktigare?

Det sägs att i kris då bekänner vännerna och omvärlden färg. De äkta står bi. I de tuffaste tider där höstvindarna snudd på välter en uppriven själ, där vännerna stå stadigt bredvid, redo att fattas tag i. De har med sig mössa och vantar. En termos med varm dryck. En massäck med mättande tröst. Det svåra är att inse att en kris kan solla bort de sanna vännerna liksom de förävantade stödets reperesentanter. Oavsett om de uttåt sett torde vara de som stöttar först och mest. När mina bortprioriteringar inte går i linje med vad "alla andra förväntar sig" då de uttåt sett ter sig felfria och således torde vara de givna att inte välja bort. När jag väljer för min trivsamma tillvaro i mitt liv, då är det inte lätt att stå bi sitt beslut. 

Tänk att välja bort kan medföra ett stort utrymme för mig. Utrymme fritt fram att fylla med energi som en tjuvats bort från mig i min vardag. När mitt val genererar en tillfredställese aldrig tidigare upplevd i min vardag. Jag tar plats. Jag äger min scen. Sångerna jag sjunger i mikrofonen är mina. Jag sjunger för mig, och de som är intresserade av att lyssna på mig. Jag väljer tonart och takt själv. Rösten som länge varit tyngd av stela stämband gjutna i betong. Röst i skrymmande ackustik tar form och låter varje frasering ta spjärn mot resonans och klang. Äntligen kan jag sjunga för min egen överlevnad och trivsel vardagen. Ingen tvingas att lyssna. Inget tvingar mig till att vara tyst. Endas lustfyllda toner strömmar fritt.

Omsorgsfullt väljer jag mig själv. Jag väljer att rikta kompassnålen för mig, min karta leder mig till skatten, livet.  Mitt liv. Min skatt. Tacksamhet inför att äntligen våga. Att äntligen känna efter. Att äntligen inse vad livet är värt att leva för. Att äntligen våga välja. Våga välja bort. Äntligen försöka lära känna mig själv. Jag är värd att söka bekantskap med. Äntligen!

Tack till alla de som över trettiotvå års tid har fått mina ögonlock att öppnas. Mina ögon att se. Söka med blicket. Finna fokus. Fokus på att leva. Vilja se livet. Vara en del av ett rikt liv. Leva det liv som dessvärre samtliga Mina kära lämnat. Det sägs att det inte är lätt att vara människa, men tro mig, det kan vara hur spännande som helst.

KRAM