Känn efter...

Livet är pågående. Går sin gilla gång. Det är inte nu livet är på. Rätt som är det av, bortom att förmå att stå eller gå. Livets väg, plötsligt en dag, ligger mer bakom än framför. Konsten att inte slentriant traska i sakterliga gemak utan mening eller mål är något som inte automatiskt är något vi människor överlag betänker. Det ständiga behovet av att påminna oss om att det är nu livet är. Det händer NU på riktigt. Det är nu det är värt att känna. Känna dofter, ljumma vinden, känslor. att öppna ögonen för att kunna se livet här och nu är för vad det är just i denna stund. Som den kloka äldre mormoderna sade; Linni - ett liv gå så fort. Se, nu är jag 90 år. Precis så sa hennes ord. Kroppspråk tillade att hon inte kände sig som den äldre kvinna hon faktiskt var då. Levnadsglad och orädd att möta det livet serverar. Smakade mer och mer på de okända smakerna, såg de nya formerna och vågade känna på det okända. Åren hon genomlevt, upplevt, överlevt och levt skapade en orädd nyfikenhet. År formade av struktur, kontroll och rutin - på grunderna av vad som anses vara rätt och fel och det som förväntas av en kvinna. 

Friheten smög sig på. År efter år, desto friare i tanken. Obrydd över det lilla ställt mot det stora. Det tidigare stora förminskat till litet. Tjillivippen. Mormor förvandlades. Hon blev allt annat än en pyssling. Möjligen att åldern krympte henne rent fysiskt, men i övrigt växte denna kvinna omgiven av friheten att vara som hon var  i en tillvaro som inte behöver kontrolleras, ifrågasättas och ständigt följa rutinen. Kan hända att åldrandets förändring ställde tillvarons tillföränderlighet som mindre skrämmande. Mer benägen att gunga med när vågorna gungar tillvaron på sitt hänsynslösa sätt. Är det inte sorgligt att behöva vänta in åldrandets påverkan för att kunna gunga med. Att hela tiden simma motströms i unga år och medelår och först i äldre år kan få njuta av friheten och vara närvarande i livet. Leva med fötternapå ,  ibland svävandes strax ovanför och ibland dalar ner i djup dal i marken. 

Mitt mål i livet är att inte behöva vänta i ålderdomen för att kunna känna hur livet är här och nu, och jag står mitt i det. Mitt krishanterande, min tillvaro av ohälsa och min kamp om att bygga upp mig själv, bli stark och bryta ner mig till en hälsosam storlek ... det får räcka som år av överlevnad. År där livet känts med där jag ständigt fått kämpa med att hålla mig ovanför avgrunden, inte falla ner och kravla mig upp till stående med fötter på marken. Det är tillräckligt för att jag nu ska tillåta mig själv att få vaja i vinden. Vinden som livet blåser. Har inte ork att vänta in ålderdomen. Vill leva, känna livet och vara fri att må väl i vad som möter mig och acceptera att jag inte kan kontrollera eller göra rätt utan bara göra mitt bästa.

Liten bit av frihet för en stor del av livet.

KRAMAR å pepp!