Känslan när du inser att du är ovärdig din egen ryggrad..
Känslan som gör att kotorna gnisslar mot varandra. När diskarna faller ihop. När kroppen måste ta stöd mot en vägg för att över huvudtaget vara rak. Rakryggad. Hängd på en krok från väggen för att likt skeletten Benjamin ha en hållning värd att kallas mänsklig. Känslan är brännande skam. Att skämmas över att evolutionen inte åstadkommit mer än såhär. Likt en föregångare till nutidens mänsklighet. Det självständiga. Med civilkurage. Respekt för sig själv. Anpassningsbar inom normen för att ändå behålla sin identitet. Sin värdighet.
Så med hängande öron. Sänkt blick. Rödgråtna ögon. Skamsen sittandes i regnet, en nationaldag som denna. Svenskaste nationaldagen. Svenskaste sommarvädersdagen. Höstrusk i själen. Med den största lögnen någonsin. Förrådd. Som en korrumeperad spion från fjärran land. Det här är mitt land. Istället har det här blivit ditt land. Jag har låtit skelettet krasa. En del kotor är pulvriserade likt nysnö. Jag har tappat respekten för min egen kropp. Min egen själ. Mig själv. Mig utgiven för dig. Mitt blod - ditt vin. Min kropp - ditt bröd. Giv oss idag, mig. Till dig. För dig. Åt dig. Dig. Du äger mig. Din.
Ändock stod jag upp för vad jag kände var rätt. Mina känslor kuvades aldrig. Tålamodet prövades. Jag trodde på det jag trodde var värt att tro på. Jag, jag, jag missade helheten. Blundade. Förblindad. Jag sattes på paus. Ångesten är när jag pausats. Jag har lärt mig mycket om mig. Och nära relationer. Om mitt sociala arv som knäcker delar av mig periodvis. Så även min tillvaro. Min omgivning. Detta är mina svagheter som nu är insikter. Värdefulla. Har på sätt och vis stått upp för mig själv och fraserat känslor - för mig. För min möjlighet till att kunna se mig själv i ögonen utan avsky. Inte tappa all respekt för mig själv. Livet är inte lätt att förstå sig på i många avseende. Fast här ser jag vad livet ämnat att lära mig. Jag lät livet lära mig läxan. Lära känna mig själv för mig och min framtid. Vackert. Smärtsamt. Verkligt. Försöker hanka mig ner från kroken på väggen. Hålla huvudet upprätt. Bära min trasiga ryggrad. Vara den Linni i världen som tar sig an utmaningen; livet med målet att leva ett lyckligt liv.
Alla världens krokar. Alla världens stöttande väggar. Alla världens kramar till var och en, för att med respekt kunna möta världen och er själva med ryggrad och stå upprätt. För er själva.
//Linni
Gillar
Kommentarer
-
Kära Linni, Jag har alltid tyckt att du skriver så bra, som en poet, så målande, så färgrikt, så gripande, så utlämnande, så rakt, så ärligt och idag så oerhört smärtsamt! ... Jag kan riktigt känna hur ont det gör.
Jag har länge gömt, förträngt och förnekat var jag kommer ifrån. Att bearbeta sin härkomst, förstå, inse, acceptera, förlåta sig själv och andra för att lära känna sig själv kan vara oerhört smärtsamt, förnedrande och livslångt hårt arbete! Jag brukar beskriva min fibrovärk som om mitt skelett vittrar sönder och min onda höft som när man sliter av låren på en grillad kyckling men den kroppsliga smärtan är ingenting i jämförelse med om hur ont det kan göra i själen.
Det enda vi kan göra är just att stå upp för oss själva, för gör vi inte det, så står snart någon annan på oss och tar vår plats på jorden.
TACK för allt fint du skriver! All världens kramar till dig!
-
Tack snälla, dina ord gick rakt in i hjärtat på mig. Själens värk v/s fibrovärk är svårt att mäta då de är av olika karaktär. Vet inte om din värk kan lindas av vila eller värktabletter. Själens är ett pågående prokekt att smärtlindra, avlasta och rehablititera - ett livsverk börjar jag misstänka ;)
TACK för att du läser, och för att du uppksattar och det värmer mitt hjärta att du skrev!
Söndagskram! //Linni
Logga in för att skriva en kommentar.