Kärlek

Att ge kärlek för att få kärlek. Att ge av sig själv för att få ta del av en annan. Att vara förstående för att bli förstådd. Att skapa en begriplighet för att få vara i ett sammanhang. Att öppna upp sitt innersta för att få lov att älskas för den man är. Att älskas för den man är, för att man är tillräcklig. Tillräcklig som i värdig kärlek. Äkta kärlek. Vilken svält. Vilken kamp. Vilken ändlös suktan. Efter det ouppnåliga. Det ej nåbara. Uträckta händer ber om hjärtlig omfamning.

Jag fann famnen sent i livet. Omfamnad av livet. En kort stund. Varm och innerlig. En omfamning värd att sätta bo i. Jag fann tidigt famnar som ville väl. Som älskar så som de vill älska. Famn av vilja. Ett fast grepp för att inte kunna slingra sig ur. Kärlek på någon annans villkor. Villkorad kärlek. Älskad för någon av någon som inte är jag. Jag fann också tidigt trygga famnar. Trygga i stunden. Fast tryggheten upplevdes kontrollerad av någon annan. Aldrig pålitliga nog. Den hjärtlig omfamningen mötte upp som ingen annan famn gjort någonsin. Livet i ett famntag. En mäktig känsla. Som en ovillkorlig kram. För mig. För alltid. Med dig. Tösten efter att bli älskad. Så som jag behöver älskas. Ovillkorlig. Bortom prestation. Bortom krav. Bara vara i samma rum som äktheten av genuin närvaro. Ett ljust rum fyllt av harmoni. För alltid. Tillsammans. Vi. Jag fann ovillkorlig äkta kärlek. Kärlek och trygghet där med känslan av att vara oersättlig. Vara tillräcklig just som den jag är. Leva bredvid i en begränsad tid. Ta tillvara på varje uns kärlek för att det är nu och varar inte för alltid. En känsla av att behöva varandra. En jämbördighet. Äkta. Förgången.

Jag fann. jag fick. Tog. Gick. Upplevt men ej släckt törst. Mersmak. Jag behöver kärlek. Jag vill ha kärlek. Äkta kärlek för mig. Jag har så mycket kärlek att ge. Det är för mig ologisk att att man kan välja bort det vackraste som kan finnas mellan två människor på grund av rädsla. Samtidigt står det klart, det är inte äkta kärlek och den är sannerligen inte ovillkorlig. Det ter sig för mig som en sorg. Sorg över att inte få bli älskad. För första gången i mitt liv, tillåter jag mig vara sårbar. Tillåter jag mig känns min innerliga längtan. Av att få lov att vara fullkomligt älskad. Att vara någons viktigaste och att jag känner den ej villkorade kärleken utan några som helst förbehåll om tillfällig trygghet.

Jag är en tjej med trasiga skor, fransig kjol och tovigt hår som står i vinden på en båt från Gotland till fastlandet. Runtomkring omgiven av blå blå vindar och vatten. Blå blå vindar och hav. Med ett rött dunkade hjärta utanpå kroppen. Kärlek åt alla. Med uträckta händer i väntan på en hjärtlig famn. Livet är nu och jag väntar på att få blir älskad. Av dig. Du som av plikt borde älska mig ovillkorligt. Även du som av plikt valde bort mig. Men så också du som inte vågar känna den äkta känslan.

//Linni