Kalas i kras..

idag skulle jag på födelsedagsfirande. Är så trött. Orkar inte socialisera. Inte med många. Jag vet av erfarenhet att jag kan pressa mig, dock är jag än tröttare i en vecka efter. Så min utmattningsklokhet har lär mig, lyssna på din kropp och tvinga dig inte till det du egentligen inte orkar. Hade sett fram emot att träffa alla vännerna i Halmstad. Tårta. Kalas. Ikväll. Istället blir det hemma lufsade i morgonskor. Är lycklig om jag lyckas med att träna. Den enda energipåfyllningen som funkar. Jag blir så ARG på mig själv. Den där jä*la utmattningen - rent ut sagt. Varför, varför, varför kan jag inte vara återställd nu. Idag. Eller helst igår. Jag blir ledsen när kroppen säger - trött. Och huvudet säger ja, kom igen - nu blir det kalas. Jag är sällan uppgiven vad det gäller vägen tillbaka, men idag tycker jag det är piss att vara post utmattning. På nio år. Jag borde vara frisk nu. Är bättre, men inte fullt återställd. Det är så tråkigt att inte orka. Att vara trött. Att den sociala fobin slår till när det är för mycket för mig. Jag orkar inte vara social på ett kalas. Det är en omöjlighet. Lite ledsen blir jag över utmattningen. Även om jag i många fall, allt som oftast är den tacksam för att jag fått möjligheten att styra om mitt liv, min tillvaro och mina förutsättningar i vardagen. Idag är jag inte tacksam min utmattning. Jag avskyr att tacka nej till det jag verkligen vill deltaga i. Jag är väl stolt över att jag lyssnar på den psykiska tröttheten. På kroppens signaler om att få vila, sova och bara vara... Stolt. Men inte tacksam, inte idag. //Linni som gått i ide!

Kommentarer

Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.