Kittad till medberoende <3

Att vara med någon. Att med någon känns starkt band. Band som binder samman. Sammanbunda till varanadra. Kärlekes kitt är världens starkaste klister. Klistrar samman de trasigaste bitarna till en helthet. Kärleksklister håller ihop helheten trots att bitarna krackerlerar. Innesluter och omsluter. Stänger inne. Stänger ute. Isolerar. Isolerar det värmen. Stänger ute kylan. Stänger ute solens värmande strålar. Insidan innesluts i låg temperatur. 

Beroende av kärlek. Den starka önskan om att älskas. Att hållas om. Att tillhöra en duo. Behovet att vara behövd och behövas för någon annan. Kanske är denna en överelevnadsmekanism som kan rädda människan. Lika gärna kan den avleda människan från att se sitt eget värde, värdesätta sig själv och sina grundläggande behov. Att vara ett par kittad med kärlek kan göra den mest självständiga till beroende. Beronende av kärlek. Trygghetsknarkare. Hårt kruten an till någon. Osunt kittad kan lätt bli medberoende. Bunden till någon och rädslan för att förlora tvåsamhetens inneslutande bubbla är större än bandet till den egna kärleken till sig själv. Ansvaret för att må väl själv där egna behovet är störts, att värna om det sunda bandet till den egna kroppen försvagats.

Medbereoende till att den man håller av, bryr sig om och den som inger trygghet mår väl utgör huvudprioritet. Att kärlekens omtanke är en del av det kitt som kan  binda ihop den trasigaste och att när en del av enheten blir kanstött blir båda naggade. I alla år har jag haft bilden av att medberoende är något smutsigt, svagt och ologiskt. Först idag, 28 oktober 2019,  inser jag att det är i grunden skapad ur något vackert.

Så även det vackraste, starkaste band och ömmaste omtanken kan binda fast en i något som med tiden blir fult, hårt bundet och osund omsorg av både sig själv och andra. Aldrig har kärlek uppfattats som en så oerhört stark orationell kraft. Aldrig har destruktivietet kunnat beskrivas som en del av kittet som kärleken när. 

Kärlek är vackert samtidigt oeberäkneligt dominant och styrande. I rädslans för att förlora kontrollen gör sig självklar med ens. Måndagens medbereonde reflektion.

Matdagsbokspepp till oss alla. Ny vecka, go go go go :) Kram Linni