Knuten till att vara ensam stark samtidigt bräckligt behövande.

An knyten. Knyter an till. Uppknuten. Knyter upp det som inte varit knutit. Två lösa ändar. Alltid. Ostark. Obunden. Orolig själ utan lugn. Ändarna fladdrar för vinden. Okontrollerat. Vind för våg. Utan mål och mening. Bara följer vindslagen. Att knyta ihop sig själv vore ett alternativ. Se till att hålla andra bortanför mig och mitt innersta. Att bli starkast i världen utan att någon eller något påverkar mig, möjligt.

Efter många besvikelser. Många grusade förväntningar. Trasad tillit till stöttning när det blåser hårt och kallt. Även när brännande känslostormar far fram och marken bränns. Den brända markens taktik. Ökar näring och ger riklig skörd. På bränd mark försökt lära sig att vara sårbar och blödande när det gör ont. Våga visa svaghet och behovet av tröst. Barnet inom mig är otryggt och väntar på besvikelser och förluster runt varje hörn. Ingen sannolikhetslära kan räkna ut när en famn är öppen eller när den är oförstående stängd. Osäkerheten gror en oro som utvecklats till ständig separationsångest. Rädsla för att vara ensam. En rädsla för att bli lämnad. En ångest som styrs av känslor. Styr tillvaron med känslor. Springer på känslor. Isande genom kroppen tar de mig i sitt våld. Slår mig med sorg, smärta, litenhet och otillräcklighet och en form av maktlöshet. Lösa ändar som gör mig beroende av det som jag inte kan påverka. Barnet styr mig irrationellt och inne ifrån. Det för sin tala ocensurerat i ord. I sina egen formulerade meningar. Här. Vågar erkänna att min kreativitet i konst, sång och ord är ventilen som måste få pysa ut på oskrivna blad, kanvas och i tysta rum.

Att axla sig själv som svåranknuten. Oknuten ställer till det i nära relationer då behovet av bekräftelse, närhet och kärlek kan vara svår att mätta. Det behovet av närhet skrämmer mig liksom andra. Att det ständiga bönandet och eviga bedjas efter kärlek ger omgivningen en känsla otillräcklighet. Fast mitt omättade behov av att bli sett och närd är även ett ok att bära i sig. Att alltid känns sig hungrig och osäker på vilka som finns för en på riktigt. När tillvaron fryser in i ben och märg. Ilningar som är väl igenkända. Har levt med dem hela livet.

Medvetenheten om att vara oknuten. Inte ankuten. Det är det som måste bli min lösning och mitt verktyg till förändring. Att våga lite på. att inse att det inte är andra som är otillräckliga utan att jag har ett omättligt behov. Medvetenheten om den egna omättbarheten ställt gör det på något sätt lättare att förstå sambandet med den eviga bönandet och att jag ständigt upplever att jag ber om att bli älskad. Det innebär inte att jag inte få ställa krav. Att förstå vad jag önskar och tror mig behöva ställt mot vad som erbjuds och vad jag faktiskt rimligt behöver är troligen störta utmaningen. Därav förklarar detta svårigheten i att kunna sätta gränser för vad som är en dealbreaker eller vad som är vettigt och normalt.

Frågan är hur övar man upp förmågan att lite på andras förmåga att se vad jag uttrycker och behöver som vuxen kvinna och inte låter det krävande barnet inom mig styra känslor och ställda krav. Det tål att tänkas på...

TisdagsPepp!