Knyta och Knyta upp

Knyta. Tillknuten. Knuten. Knyt. Knyta upp. Uppknuten. Att känns sig fastkruten. Hårt knuten. Omöjlighet att släppa in, släppa ut eller ens hålla ihop trots dubbelkuten ångest i bröstet. En knut mellan hjärta och hjärna får tillvaron att strypas. Alla sunda impulser. Allt är stop. Det irrationella och destruktiva känner efter så att knuten är tillräckligt åtdragen. Drar åt en extra gång för säkerthetsskull. 

Att känna efter. Försöka resonera med kroppen. Solla känslor. Sätta fingret på knuten och följa var den uppkommit. Hur det uppkommit. Vem som knöt det. I majoritetetn av fall är den självknuten, av dina egna fingrarar. Fingrar som gått rädslans ärenden. Fingerfärdighet som nyttjas i det tysta. Ett finger i taget formerar loop på loop. Plötsligt är du knuten. Likt överhandsknop på överhandsknop. Så lätt att vänja sig vid att den enda knuten läggs till den andra. Små slakande band, blir fnurror och oredan blir ett faktum först när du begränsas. Då ångesten drar i riktning som inte gerererar något för någin del av kroppen. 

I en vecka har knuten börjat göra sig påmind, den kommer och går. Gamla knutar knöt om sig. Hårdnade. Skaver hårt över allt och hela tided. I hela mig. Det är mina knutar. Mina egenbundna. Lätt att lägga orksakerna utom sig själv. Riktga ångestens skuld mot omgivningen. Visst omgivningen kan förstärka liksom förminska ångestens uttryck och omfattning. Fast till syvene och sist är den min egen. Att sätta fingret på ett hårt knuten knut, om än tillfälliig genererar i sig ångest och oro. Kreativa känslor att använda för att mana fingrarna till att märkbart börja lossa knuten. Varje fingers rörelse lättar och lindrar omedelbart.

Min knut är bunden av att inte våga säga vad jag behöver och är anpassningsbarhetens kostsamma pris. Att inte känna innåt, att tålmdigt invänta och förneka vad som jag behöver. Ångest kan få en att springa utför ett stup. Ner i en avgrund. Frivilligt försvinna. Förneka. Försumma det innersta. Det vackraste kan ögonblickligen smutsas ner. Svärtas. Förkastat. Förstöras. Det värsta är att det händer, varje gång är det på riktigt och en sanning. Varje gång luras man av. Slås av dess makt. Dess destuktiva kraft att förgöra allt vackert, potentiellt och äka i en handvändning. 

-kommunikation (att bli sedd, hörd och kunna se och höra andra)

-trygghet (att kunna lita på och att kunna förlita sig på)

Där har vi mina grundstenar som är icke är kompromissbara. Tålamod, förståelse och rädsla för oänskade reaktioner kompromissar i viss mån, vaksamhet på dessa egenskaper är klokt. Kompomissad kommunikation genererar utrymme för spekulationer som i sin tur påverkar tryggheten. Tryggheten i sig själv påverkar tilliten. Summa sumarium; känslan av total ovisshet, oro och otillräcklighet är min knut, min ångestgrund.

Uppknuten.

PEPP! Vägra lev livet under en knutar, våga knyt upp. En veckas ångest är idag tillenda. För jag vägrar ödsla mitt liv på mer ångest än nödvänligt. 

God söndag!