Kom och håll om mig...

[KURSIV]Vem älskar en jag behöver det mest? När vet man när någon behöver bli älskad som mest är frågan. Under år av inneboende ensamhet, trasiga dagar och ensamma tankar med stundtals upplevd ensamhet i den egna tillvaron. Ingen förstår. Lät ingen förstå. Ingen insyn. Höll uppe fasade om ett leende. En bild av hur man borde vara. Glad. Fungerande. Aldrig skulle en kram vara efterfrågad. Slog bort de armar som försökt krama. Hålla om. De vänner som tillät sårbarheten välla fram. Konsten att våga visa sig söndrig. Tacksam för att ni finns, men då var det beklämmande tungt. Kom och håll om mig. Vem som helst. Vore en tillfällig tröst. Låta mig visa mitt såriga jag. För stunden. Tårar faller. I tid och otid. Oförutsägbart. Ohämmad sårbarhet. Trasiga kanter av en personlighet. Vanligen gladare. Saknar att ha någon att kunna lita på. Som alltid finns för mig. Farmor, Anka, jag lät dig omfamna mig. Nästan alltid. Hur trasig som helst. Jag var din att plocka upp från golvet. Den som alltid fanns för mig i vuxen ålder. I smååldern fanns två grannar som jag vågade blotta min utsatthet. Min sorg. Mina tankar. Vågade vara den jag var. Ändå älskad. Alltid en trygghet. Idag känns tryggheten svårfångad. Vem finns för bara mig? Troligen jag finns för mig själv. Den inneboende tryggheten tryter. Fann tillfällig stimulans i att se att någon delar min tankar. Givande samtal som just lyser med sin frånvaro. Önskvärt vore att någon håller om mig. I ord. I famn. Ovidkommande vilket. Jag vågar idag vara sårbar, personlig. Kan bli Miss Universum, en dag. Jag. Vem vågar jag vara vacker för? En person som vågar stå bredvid mig när jag är som vackrast. Som mest sårbar och personlig. Ber om ursäkt för tårar i luren. Samtidigt som jag är stolt över att tårarna faller. Att jag vågar vara sårbar. Eva Dahlgrens, Kom och håll om mig, med Timbuktu i Så mycket bättre: [LANK]http://open.spotify.com/track/2SmyqX5AA6bkB7y456kq2a[/LANK][/KURSIV]

Kommentarer

12 november 2011 17:44

gittan52

Ibland blir du lite för djup för mig. Jag försöker förstå men jag hänger inte riktigt med i svängarna.
12 november 2011 17:49

linni

Idag förstår jag inte mig själv ens... Det jag menar är att jag inte kan trösta mig, finns ingen som jag låter trösta mig, å de som jag låter - de finns inte just nu. Tack för att du läser trots att jag är lite extra insnöad idag. Hoppas att du får en fantastisk lördagskväll. kram Linni
12 november 2011 18:00

gittan52

OK nu förstår jag :) du beskriver mig! Jag tyckte väl jag förstod och kände igen första stycket :) Tror den springande punkten är just att "ingen som jag låter trösta mig". Men för att kunna trösta, om man får möjlighet, så behöver man nog veta vad det är man tröstar. Jag hör till dem som inte gärna bara kommer med glada tillrop som " det ordnar sig", "det finns så många fina killar där ute", "jag vet att du fixar det" etc. Jag hör till dem som gärna ställer lite provocerande, tänkvärda, frågor. Frågor som kanske får mottagaren att stanna upp, tänka till och, förhoppningsvis, hitta egna svar. Eva Dahlgren är en av mina absoluta favoriter när det gäller låttexter. När jag hade min jobbigaste period, efter en skilsmässa där jag tvingades lämna vår gemensamma son hos hans pappa, skrev jag själv många låtar med rätt djupa texter. Det var mitt sätt att överleva och inte känna mig bitter framöver. Vi gör alla vårt bästa efter vår förmåga, det är mitt motto. Jag har en lugn och skön lördagskväll framför TV:n ;) Hoppas din kväll också blir bra. Om jag kan ge dig en tröstekram via nätet och om du vill ta emot det så kommer den här!
12 november 2011 18:18

linni

Gittan52, jag tackar för din kram! Jag är alltid där för alla andra, det är svårt att låta någon trösta mig. Främst då jag är den som sitter på svaren, trösten så småningom. Eva Dahlgren, hon är poesi. Tröstar den söndrigaste söndriga när det är som svårast. Jag är inte på botten, där det är som svårast att ta sig upp ifrån. Däremot står jag inför mycket förändring, både bra och lite svårare. Uppbrott, återuppbyggnad av tillvaro och mig själv. Emellanåt är det fantastiskt. Utvecklande. Sen drabbas jag av sorg, smärta, i detta fall för en närstående. Då faller jag - men det är övergående. Min kväll blir trivsam. Det verkar din också bli. kram Linni
12 november 2011 21:06

linni

Din cyberkram värmer innerligt. Skickar en lika varm tillbaka som tack för omtanken. KRAM å önskar en fortsatt trevlig afton. //Linni
12 november 2011 21:26

nysommar

Håller med Cathrine, det du skrev fick mig också att känna att jag skulle vilja kunna lyssna, stötta och trösta när du behöver. Vacker poesi om din sårbarhet! Skickar en bamse cyberkram om du vill ha en till :o) Ha en bra kväll. //Madeleine
13 november 2011 00:00

linni

Madeleine, tack snälla för dina ord. Sårbarhet kan vara vacker,framför allt i ord före tanke. Tackar för kramen. kram ifrån Linni till dig med :)

Logga in för att skriva en kommentar.