Kompensationens tid är över.

Tacksamheten är inte längre klädsam. Rundade hörn för att passa in i någon annans pussel. Självförtroendet speglas inte i andra. Ryggradens styrka som bär kroppen har vuxit med erfarenheten. De egna vikternas repetionioner bygger muskler redo att försvara mitt revir. Mig.

Ryggraden är öm men den är stark. Styrkan är dock något oförberedd men ändå redo. Självförtroendet bleknar till och från, men det speglar sig i mig. Vässandet av hörnen för att få passa in där jag hör hemma är pågående. Tacksamheten är inte längre en dräkt prydd av skuld och skam för att inte uppskatta. Tacksamheten bärs med stolthet inför vad livet har att erbjuda och den egna förmågan att njuta av det som ligger framför mig.

Bakom ligger erfarenheter, minnen och språngbrädor. De har utgjort stor betydlese för mig. Det som smärtat. Det som sargat. Det som prägat. Det som glatt. Det som stöttat. Det som älskat. Det var då. Nu är framåt. Att förstå och skapa sig insikter ifrån dåtiden som referens, det är mänskligt. Utvecklandet. Inget av det som varit kan förändras. Ändras på. Förbättras i en efterkonstruktion. Det ligger i en glaslåda, med fri insynd. Särskådningsmöjligheter. Ändå omöjligt att röra vid. Att veta var allt går att finna underlättar i processen att lämna det därhän. Orört. Odränerande. Otroligt värdefull skatt. En skatt under förbannelse att lyfta från sin plats. På havets botten. Se men inte röra. 

Tänk viken lättnad att se sig om, och känna att allt jag har. Allt jag har omkring. Alla jag har omkring mig är en del av min framtida tillvaro. Mitt framtida liv. Vårda relationer för framtiden. Se möjlighten i den tid som ligger mig till förfogande. Lämna sorgerna och omvandla dem till styrkor som livet framåt. Låta dess tyngd sjunka till botten. Med lätta steg. Lätta tankar. Med lätthet, ter sig även en regngrå majdag som solig.  Hur fantastiskt är inte det?

En känsla som jag inte låser in i en glasask på botten av en snudd på bottenlösjö är, den ovillkorliga kärleken. Den äkta känslan av genuin kärlek. Den bär jag för alltid med mig i mitt hjärta, både i vått och torrt tills livets ände.

Torsdagens grå timmar är ljusare för varje grå som läggs till grå. Fantastiskt mycket lättare att dansa i en regnpöl utan tyngder än att dansa i solsken med världen på sina axlar. Tack, för att jag 33år inser värdet av att leva och ger levandet en ärlig chans!