Konsten att slå sig själv snygg och hel?

Slå sig själv vacker. Slå sig själv duglig. Slå sig själv älskad. Slå sig själv söndrig. Slå, slå, slå! Slag på slag. Mata. Rikta mot hela sig själv. Slå hårt att skärvorna av mig blir ett mosaik jag. Estetisk för blotta ögat. Så mycket mer än en blåtira. Så mycket mer talande. Sönderslagen. Glittnade spegelbitar i solen. Mina bitar av min spegelbild. Sprickorna i fogarna, de är där ljuset kommer in. Det är där det vackra föds. Där jag är jag. 

Livet kan önsom rikta slag mot mig. Blåmärken. Sår. Frakturer. Ärrad vävnad på kroppen vittnar om att jag levt. Att jag upplevt. Livet omfamnar. Tröstar. Ställer mig i lä för vinden. Låter solen värma mig även bakom moln ibland. Livet är vad det är. En resa.

Men varför ska även jag slå på mig själv? Detta står för mig oklart. Inte blir jag vackrare, dugligare och sannerligen inte mer älskad för att jag slår. Snarare verkar det som att bitarna av mig själv blir vassa. Skär hål på mig. Självdestruktivt. Bitarna blir kantiga. De passar inte in någonstans utan fog. Helt plöstsligt blir jag ett ensamt jag. Ljuset kommer aldrig åt det vackert formade livssprickorna av mig. Det vackraste gror, med förlöses aldrig. Istället formas bitarna av mig av väder och vind. Inte någon att hålla i handen då fogarna som håller fast mosaiken är brända av försvarsmekaninsmer som stänger ute ljuset. Kärleken blir utelåst. Den vackra kvinna jag är, ja, hon göms i mörker av rädsla att inte duga.

Jag alltid varit snabb med att slå hårt på mig själv. Jag har låtit andra slå på mig. Jag har slagit på mig åt andra. Jag har självmant lagt mig ner och tvingat folk till att slå på mig. Slagen. Söndig. På eget intitiav. Nu räcker det. Jag låter inget slå ner mig. Inga mer slag.

Så snälla, slå er inte vackra och tillräckliga. Omfamna och ät klokt, träna och må väl istället. Må väl denna måndag, den är en bra start på resten av livet.