Konsten att vara stolt över sina misslyckanden

[KURSIV]Jag är stolt, det är sällan förekommande i min värld. Att jag är stolt, och än mer sällan att jag är stolt över mig själv (!). I ärlighetens namn har jag tidigare endast varit stolt över min älskade Anka, min far och den inneboende drivkraften i människan. För att konkretisera vad jag är/kommer vara stolt över; min utmattning, min universitetsexamen och min viktnedgång. Det paradoxala gällande vadjag är stolt över, är att det är det jag skäms över, mina misslyckanden. [FET]Utmattningen[/FET] - misslyckande i arbetslivet, privatlivet och målen i livet. Samtligt är jag stolt över min krishantering, min kamp om välmående och min framgång att återfå en funktionsduglig vardag. [FET]Examen[/FET] - långdragen och har tagit mycket energi för att färdigställa. Jag är samtidigt stolt över att jag faktiskt har läst, lärt och färdigställt (strax) med stor kämpaglöd mot mina förutsättningar, min stress. [FET]Viktnedgången[/FET]- ett förfall, jag blev tjock, riktigt tjock per definition icke förankrat i lättja eller matmissbruk utan i stress. Jag är samtidigt stolt över vart enda kilo jag med målmedvetenhet och envishet har kämpar bort liksom att jag har målet inom räckhåll och verkligt. [FET]Hur kan misslyckanden vara det som man är stoltast över att lyckas besegra?[/FET] Det värsta är att jag tappat tilliten till människor omkring mig, att de skulle tycker att mina stoltheter faktiskt är misslyckanden. Jag underskattar de som är omkring mig, att de uppskattar lyckande före misslyckanden. Det som som jag egentligen tappat tilliten till, är mig själv. Jag duger, men ack så snabb jag är på att självdestruktivt mäta mina prestationen. Att jag ser utmattning, långsam examen med stressproblematik och viktökning som misslyckanden säger mer om mig än om någon annan. Min syn på mig själv - så hård, kall utan ödmjukhet och tolerans för omständigheter och egentliga grundförutsättningar. Alla andra människor hade jag i dagsläget inte dömt så hårt som jag dömer mig själv. Troligen dömer inte andra människor mig för misslyckanden utan för mina framgångar, om ens det. Jag måste känna tillit, att jag med gott samvete kan och ska vara stolt. Sträcka på mig. Klappa mig själv på axeln. Nicka uppmuntrande. Och stå upp för det faktum att jag är stolt. Jag är inte mina misslyckanden, jag är hur jag vänt mina motgångar till medgångar - det är att lyckas. Något att vara stolt över! Världen dömer inte solen efter sina fläckar, solen dömer i viss mån världen utifrån sina fläckar. Idag lyser inte solen, men det gör jag. //stolt Linni[/KURSIV]

Kommentarer

Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.