Kras
Trasig hjärta. Krasar för varje andetag. Syresätter knappt blodet. Ur sprickorna sipprar blod. Kuagulerar aldrig. Likt den blödarsjukas kropp, lämnar liter efter liter. Rinner ner. Droppar. I jämn strid. Varje steg i vardagen, märks. Röda fotavtryck. Vittnar om hur smärtsamt kärleken kan vara. Hur gränsen mellan lycka och sorg är hårfin. Ledsam, slitsam och ensam. Världen är stålull och taggtråd. Känslorna är svulster av smärta. Att låta livet ta en med storm. Luta sig tillbaka och lekas med. Leva i en tillvaro söndersmulad. Se utöver neiden av marker av hopp, förväntan och lycka som likt svedjebrukad jord ryker av uppgivenhet. Trösten är att askan ger näring till liv. Stark växtrkaft. Göder nytt liv. Marken reinkarnerar sig själv. Evigt liv men hopp om framtid. Kärlek kan växa upp ur askan.
Liv.
Det fina i allt smärtsamt är, att allt ter sig mer levande. Smak och doft kommer fram ur tårfuktad jord. Luften svalkar i lungorna. I sorgens dimma spelar ljuset i ett brett spektrum. Sårbarhetens röda ögon ser något klarare på världen framför. Ett krossat hjärta självläker med tid och vänskaplig omtanke. Snart redo för att öppet möte kärleken. Starkare än någonsin.
Dansar genom askan nu.
Kommentarer
-
Tack Myskatt! Det kommer att bli bra! Men det måste få knastra och krasa lite först...
KRAM å ha en skön fredag!
Logga in för att skriva en kommentar.