Krymper...

[KURSIV] Efter snart två och ett halvt års kämpande så är jag inte nere på min målvikt. Jag är tre äpplen hög och var vid viktresans start en rockring bred. Målet var ursprungligen att jag skulle gå ner 44kilo men under en överskådlig tid. Ingen brådska. Ingen press och utan prestationskrav och stress. Räkna kalorier, motionera och börja känns någon typ av lust inför mat och måltider. Jag har kämpat med ett sunt förhållningssätt till vågen, måttbandet liksom spegeln. Kampen om att våga lita på hunger och mättnad som indikator på hur mycket och hur ofta jag behöver äta och vad som mättar, kostar kalorier och vad som nästintill är gratis. Släppa kontrollen men samtidigt ta kontroll över min vikt och hälsa. Jag har inte vägt mig sedan januari i år. Jag lagar kloka matlådor. Jag tränar på danspass på Friskis & Svettis eller Sportlife allt som oftast fem gånger i veckan. Promenerar underbara långpromenader. Jag har alltid tillåtit mig att äta vad som helst men inte hur mycket som helst. I början av min viktresa åt jag 10-25gram chips dagligen vilket gav min viktnedgång en liten guldkant. Idag kämpar jag med ett se i spegeln, lite på mons kläder och över mitt huvud på ett inte ljuga ihop illusioner om hur jag faktiskt ser ut. Vidare kämpar jag med att våga lite på min mättnad och hunger, lita på att min kropp säger till vad jag behöver och att huvudet eller mat-och-sov-klockan aldrig får styra mina matning. Tro mig att det är svårt att våga lyssna på sin kropp. Att äta vid hunger och strunta i att äta vid mättnad. Min stress mättar hungern och jag blir inte hungrig, jag äter tre mål om dagen i bästa fall. Kloka matlådor. Försöker avleda oron för många kcal alternativt för få. Kämpar med att tänka i ett vecko- och i värsta fall ett månadsperspektiv, äter jag lite en vecka då äter jag kanske mer nästkommande vecka. Det svåra i detta är att just att inte drabbas av molande dåligt samvete för att jag inte kunnat äta eller äter mer än brukligt. Spegeln är min våg och mitt måttband. Andras ögon är min sanning. Mäts och vägs regelbundet spegeln och vägs in allt som oftast av omvärlden. De jag känner och verkligen litar på är goda indikatorer på hur det går för mig och min viktnedgång. Spegeln är korrupt med mina ondskefulla nedvärderande tanke och egen syn på hur min kropp ser ut och förändras. Allt som oftast får jag till mig av spegelbilden att jag ser annorlunda ut och att det måste bero på att jag sväller upp. En kropp i förändring som jag ständigt måste bedöma men även försöka att acceptera. Omvärldens sanningar säger mig oberoende av varandra att jag går ner i vikt, att det sker proportionsenligt och att det syns. Den sanningen jag får till mig av ärliga vänner, bekanta och träningskompisen den är mitt eget måttband på att jag lyckas med att prestera och att jag med framgång successivt kan släppa kontrollen med fortsatt goda resultat. Ibland ser jag själv skillnaden. En kort stund förundras jag. Blir stolt. Imponerad. I nästa sekund försvinner jag in i ovetskapen. Egentligen har jag en önskan om att att kunna se förändringarna, framstegen med glädje och njuta av framgången istället för att att känna tvivel och oro för att detta viktprojekt ska gå om intet. Jag känner mig för en kort stund ganska nöjd. Godmorgon och torsdagsfröjd, önskas dig. Kram Linni [/KURSIV]

27 november 2012 17:05

linni

Tack för världens bästa pepp!! Stress är ondsint. Peppkram
22 november 2012 07:07

FrkM

Bra Linni! Sund inställningen och du lyckas bra. Men jag förstår din oro. Jag åker upp och ned och nu när jag gör ett nytt försök så funderade jag senast idag hur jag ska hålla kilona ifrån mig denna gång. Stress och ledsamhet gör att jag tappar kosten men jag vet att jag som alla andra kan klara det. Det gäller bara att hitta redskapet... Frk M [LANK]http://padetrettio.blogg.se[/LANK]

Linnis blogg

Krymper...

Kommentarer