Litar på allt och alla alltid förutom mig själv...

Litar på att alla gör sitt. Att alla vill väl. Att alla är ärliga. Att alla är raka. Att världen är en god plats. Att saker och ting händer av en anlending. Att tillit föder tillit. Att ord är lovade ord. Att generösitet ger tillbaka generöst. Att givmilt ge kärlek ger diger dos av kärlek tillbaka. Att människor är i grunden goda. Att livet formar människorna. Att alla är lika värda som människor. Att inget ont utan att det har något gott med sig...  

Att lite på att allt och alla. Alltid. Tills motsattsen bevisas. Lugn och sansad i livet. Oroas sällan för vad som kan hända. Tar det när det kommer. Om är inte ett ord som styr tillvaron. Däremot undran kring varför saker förhåller sig som de gör gentemot vartannat är alltid en del av tillvaron. Oftast särskådas livet utifrån någon form av lindrig subjektivet med stor portion av objektiviet. Förutom när det kommer till tilliten om den egna dugligeheten i nära relationer. 

När det är nära. När det betyder känlsor för mig. När det är äkta och levande relationer. När önskan om att bli älskad är påtaglig. Då saknas objektivitet. Rädslan för subjektivitet. Rädslan för att vara otillräcklig. Att inte vara värd att älska. Att inte visa tillräckligt mycket för att vinna på lotteriet om att vara betydelseful för den som betyder för mig. Detta är den sorgsna sidan av att hela livet jagat bekräftelsen. Jagat att duga. Jagat en plats att få lov att vara som man är. Att ständigt bedyra känlsor för att få någonting tillbaka. Allt sprunget ur oförmågan att ge mig den närhet jag suktat efter hela mitt liv. Att ge för att få. Aldrig få för att kunna ge tillbaka. Att ta kärlek så fort den ges. Inte försaka möjligheten att blir älskad istället för att känna efter hur det verkligen känns. Det är inte kärlek. Det är inte en jämställd relation. Det är inte äkta. Det bara är. Ett mellanläge. Ett förhållande byggt på förpliktelser och titlar. Att bli älskad har varit en tävling. Vinsten är att få lov att vara med. Att passa in för att accepteras. Tänk, vilken mästare låter en lärjunge lära sig att känslor är något man måste visa för att få och kärlek får man om man förtjänar det. Det faktum att man blir älskad för att att man är, bra som man är, det är inte så världen fungerar. 

Tvivlan på att inte duga, det är det mest smärtsamt genomsyrande känslan som tryggt boat in sig i en ständig ångest. Att vara värd det bästa utan att förtjäna det. Att vara älskad utan egentlig saklig grund mer än en känsla. Att känna sig ovärderligt värdefull utan att förstå hur. Att tillåta sig utrymme att njuta. Utan krav på motprestation. Utan att hela tiden oroa sig för att inte hålla måttet. Man kan älskas grundad på en känsla. En känsla av att själen sammankopplar själar. 

Jakten på att vara tillräcklig är över. Vara förtjänt av. Strävan av att få bekräftelse på given kärlek är över. Jag är värd kärlek oavsett vilket form. Jag älskar mig själv nog att tillåta någon annan älska mig ogrundat i vilken utsträckning som helst. Äntligen är jag fri att bli älskad. Av mig. Av dig. Av världen. Å det bästa av allt, är att jag inte behöver duga för någon. Jag är tillräckligt bra för att älskas av den som vill älska mig utan några som hels tvivel på dess äkthet utifrån mina uppkonstruerade kontrollparametrar. Jag är inte den som logiskt säkerställer. Jag är den som får utrymme att känna efter.

Men dagens ord, författade ut djupaste delen av mitt hjärta - så önskar jag alla samma insikt. Ni är precis så bra som nu är. Stor, lite, rund eller avlång - det räcker med att bara vara i samma stund påbörjas viktresan för dig själv. Din hälsa. Din framtid.

Må vintern ras ut för våra fjällar,

Må så även vikten rasa ner (eller växa upp) mot våra mål! Valborg, ha en trevlig sådan!

Kramar Linni som idag knäckt sin egen kärlekskod och där ångesten varit djupt rotad sedan en evighet tillbaka.