Livet gungar under mina fötter

[KURSIV]Synfältet skuggas i kanterna. Blåsig och solig vår försvinner i obegriplig tomhet. Magen är ihålig. Mitt inre är likt iskristaller frostig. Gångjärnen i kroppen har rostat och jag förblir nästintill orörlig. Sorg glider in på oro. Framskridande tid fylld av ångest. Livet som anhörig suger. Smärtsamt att vänta och se. Se tiden an. Vara en god Linni som älskar men parallellt blöder, behålla lugnet och vara ett stöd för den som behöver. Samtidigt hålla ihop sig själv och samla ihop alla bitarna. Söndersplittrad och trasig med stora hål från där bitarna fallit bort. Där står jag mitt i min karriär, i solen och post-Afrika-grubbel och viljan att flytta från allt. Lämna Sverige. Fly fältet med mig själv som last och sällskap. En egentligen otänkbar tanke som dykt upp endast en gång tidigare i mitt trettioettåriga liv; viljan att gömma mig. Viljan att försvinna genom marken. Viljan och önskan om att få ta en paus. Drömmer om en evigthetslång paus. En vila. Avbrott från allt det där kämpiga. Hålla farmor, morfar, Britt, Rune och Stellan i handen. Omgiven av moln. Det känns som om jag har kämpat alla mina år. Hemma, i skolan, på jobbet, med mig själv... är det verkligen värt det? För vad är det egentligen värt att slita sig själv sönder och samman i kampen om; vad? Jag blir starkare. Får erfarenhet. Klokhet växer sig stark. På bekostnad av vad? "Det som inte dödar det härdar" men när vet man att det dödar? Kanske när lasersiktet syns på bröstet eller när luften nästan tar slut - jag har ingen aning. Jag vill. Jag kan. Men jag orkar inte. Eller orkar jag? Så lämpad. Så insiktsfull. Så intelligent. Så erfaren. Så ansvarsfull. Så god medmänniska. Samtidigt känner jag mig så olämplig, så uppgiven, så förvirrad, så för mycket upplevelser och så ansvarsfull att det står mig upp hit. 31år och så himla lysande? Så omtyckt. Så social. Så trevlig. Så vettig. Så glad. Så har jag hela livet framför mig. Samtidigt så anpassningsbar, så inövat beteende, så flexibel, så logisk, så ensam och hela livet framför mig av ständiga kamper.. Livet är en kamp. Jag är oförskämt privilegierad som har möjligheten att föra en livskamp om att finna meningen av att kämpa. I Afrika kämpar många för att få äta och mätta en hungrig och utsvulten mage. Någon jag älskar kämpar för att hon måste, för att överleva. Kämpar för att sätta sig över kroppens orkeslöshet och svaghet - med en fantastiskt stark vilja att överleva. Leva. Eva. Kära kära Linni, du är patetisk som gärna hade valt bort att kämpa livets eviga kamp för en meningsfull tillvaro som skulle vara att gå hand i hand med de som lämnat oss efter en lång kamp. Min sorg är min kamp om livet som är värt att leva och det ska jag vara evigt tacksam för att jag får kämpa om annat än min egna fysiska överlevnad. Önskan om att lägg sig ner och omslutas av moln för att finna en bekymmersfri tillvaro var kort och blåste här och nu med snabb fart förbi. Tackar för att livet ger mig prövningar som nästan stjälper och fäller mig, den vackra tjusningen ligger i att stå emot, att växa sig stark för att möta livet med verktyg som kan tälja mig en hel arme för skydd mot framtidens utmaningar. Var tacksamma för allas var och ens helveten i vardagen, de är de som vittnar om livet och att ni har livet värdefullt i behåll. Soliga Vårhälsningar från er egen levande Linni i världen [/KURSIV]

Kommentarer

24 mars 2013 17:09

farmis

Jag är glad att du lever, fortsätt med det. Det är lätt att grubbla......snart kommer våren på riktigt........då är det lättare att leva och njuta...... Kram
24 mars 2013 17:11

linni

Jag är alltid glad att jag lever, men ibland får dödens närvaro en att grubbla lite välbehövligt djupt. På med boxningshandskarna - med nöje :) KRAM på dig Farmis!
24 mars 2013 19:02

Gr8

vem har sagt att det ska va lätt att leva :) kram
25 mars 2013 08:22

linni

Jag misstänker just att meningen ed livet just är att det ska vara svårt....? Godmorgon!
25 mars 2013 16:21

Patan

Jag brukr ibland säga att det är inte på jorden vi lever utan i helvetet.... Att någon leker med oss som marionetter.... Varför ska vi annars behöva uthärdå så många tuffa prövningar? Stå ut med sjukdomar och död... krig och naturkatastrofer mm. Men på nåt vis överlever vi oftast allt elände och även om vi kan sjunka djupt ner i avgrunden av sorg och smärta, så kan vi också ta oss upp igen. Människan är en otroligt stark och fantastisk varelse och hur jobbigt det än är så stärks vi på nåt sätt av allt elände vi får utstå. Och livet är ju ändå bra härligt mellan prövningarna =)

Logga in för att skriva en kommentar.