Livet lurar runt hörnet

Solen skiner. Havet är oändligt. Klipporna hårda. Sommaren är ljuv. Sommaren i år är sockrad. Söt för insidan. Utsidan knaperstekt, brynt. Sitter på en klippa mitt ibland alla soliga semesterfirare. I luften ligger ledighetens frihet. En svag havsbris skänker lite närvarokänsla. Mitt ibland dem alla sitter jag med känslorna utlagda på klippan. De är vackra. Reflekterar som diameter. I olika färger ligger mina ädelstenar och glimmar för allmän beskådan. Jag tittat på dem med mod. Med stolt blick låter jag ögat beskåda. Inser att de är mina. De är äkta. De är mitt mod mätt i våga känna. 

Jag känner att lyckan lurar runt hörnet. Min framtid är inte passerad. Min möjlighet att leva lycklig är inte förbi. Min förmåga att vara stark för mig är inte förbrukad. Den djupaste röda stenen är allt annat än klar. Den har många inneslutningar. Den svagaste i bland dem alla. Rubinröd. Naggad i kanten. Stött och nött. Den är besviken. Uppgiven över att inte bli sedd och värderad för det han har och kan ge. Det den är. Värdefull är den oavsett om någon erkänner värdet. Den kommer att med tid och saltvattentårar slipas och åter glittra. Inneslutningar kommer att konkret omvandlas till vackra och genuina. 

Alla är av ångest där alla känslor varit matta utan till tillstymmelse till att glimma till. Så jag kämpat för att gömma och förtränga dem. Nu, kan jag älska mig själv för det hårda arbete jag gjort för att låta dem ta plats. Göra anspråk på livet. Vara en del av allt. Att våga och få känna. 

Någonstans känn det som att livet är som vackrast och som mest närvarande när det känns. Bränner till. Gör ont. Tack för allt som fått mig att leva. Äntligen är jag självförsörjande av luft. Jord. Vatten. Eld. Element i mitt eget jag.

Soliga sommar kramar från Linni