Locked in syndrome. Inlåst, paralyserad av oigenkännliga känslor.

Apati. Sitter bekvämt i min soffa. Stirrar mot min datorskärm. På min telefon. Ut genom fönstret. En blick kastad ut i oändlighetens tomma intryck. Förstelnad. Kroppen låst. Viljan finns. Tankestyrd aktion ej genomförbar. Försöker mobilisera kroppen. Kroppen stannar liksom tankarna. Där sitter jag inlåst i för mig i känslor. Helt oigenkännliga för mig. Känslor som skulle kunna vara Eiffeltornet, kaffesump eller helium. Kan väl bestämma mig för att jag känner; henna då. Bara för att bestämma något. 

Om man inte lär sig känslor. Inte lär känna efter. Känna igen. Om det av någon anledning gått en förbi att känslolivet existerar och är en del av en människas varande. Då är blir det svårare att identifierar reaktioner på upplevelser. I stort och smått, svårt att koppla en känsla. Det gör mig smärtsamt ont att veta att jag lever i bristande uppfattningsförmåga i vardagen där känslor låses in. Aldrig blir erkända. Inlåsta i min kropp. Min själ dansar på tyngre ben än behövt. 

Det är en sorg värd att bearbeta, att aldrig ha lärt sig att känna efter eller visa känslor. Min mask är den glada masken i teatersymbolen. Den ledsna masken får aldrig komma till uttryck. Den ska inte gå ut över någon annan än mig själv. Sanna mina ord, det gör det. Går ut över mig. Det kostar mig apati och inlåst känsla. 

Den där avsaknaden av igenkännande av känslor. Den vanmakten den faktiska känslookunskapen medför. Jag har så länge försökt pussla ihop mig, min tillvaro och mitt förhållningssätt. Spinna mig hel. Just idag inser jag att jag behöver utomstående hjälp med den sista biten på min resa mot hälsa. Själsligt lugn och ro, inom hyfsad räckhåll. Frid som jag ständigt avundsjukt beskådar hos äldre. Jag har länge längtat efter ett inre lugn. En sann vilostad. Är innerligt trött på att inte kunna knyta an. Att inte kunna upprätthålla nära relationer där konflikter är en vardagsmåltid. I en miljö av personliga påhopp och återkommande hård jargong, där odlas smärtsamma känslor som för mig lika väl kunde betecknats som känslan: ost. Vad den nu kategoriseras av. 

En del människor saknar förmågan att relatera till känslor eller reflektera över dem, detta är en smittsam åkomma om någon tvingas att leva i en tvingande symbios.. Tänk det jag är inom räddning. KBT 2.0 here I come.