Måste. Ibland
Mätt. Ibland hungrig. Ibland utsvulten. Proppmätt. Mat är. Mat borde vara. Mat ska utgöra ett grundläggande behov som skall mättas. Mat för mig är något icke grundläggande basalt behov. Mat kan rationaliseras bort. Av ångest. Av stress. Av prioriteringsförmåga. Mat är ett Måste. Måste äta: Måste äta kcal*mängd. Måste äta regelbundet. Måste äta rätt. Måste, måste, måste och Måste! Av alla Måsten är detta måste det som inte ska prioriteras bort. Ändå det som först väljs bort. Stängs av. Prioriteras bort. Ledsen mättar. Oron mättar. Ångesten mättar. Hungern mättas av mättnad på mat. Hungern vaknar, men äcklas av valen av mat. Väljer det enklaste, det kaloriberäknade före det oberäkande till favör för viktnedgång. Till favör för nutionsfattigdom och ickevariation.
Mina val i kost är usla: Jag kan äta en delicatoboll, 450kcal eller en Gorbyspirog 300kcal bara för att det är enkelt. Jag dricker kaffe med mjölk och socker istället för lunch. Jag kan välja 350kcal hamburgare till middag för att det är lättast. Mättnaden finns redan, så det blir inget okynnesätandet heller. Effektivt. Ändock tror jag att jag leder mig själv till sjöbjugg och slitge på mitt inre.
Mat äcklar mig. Stressar mig. Ger mig ångest.
Livet äcklar mig. Stressar mig. Ger mig ångest.
Genom att välja bort mat, väljer jag bort livet. Jag vill leva, jag vill äta. Fast ändå äcklar mig maten och livet gör mig matt. Mat är livet. Livet är mat. Mat måste man äta för att kunna leva. För att orka förbränna ångest. För att kunna hantera stress. Jag har länge inte velar röra vid det ömtåligaste. Fast Mat är ett ömt ämne att beröra.
Måndag. Jag erkänner hur äcklad jag faktiskt är. Det är ett erkännande som jag hyser avsky inför. Matdagbokande är för mig ett sätt att kontrollera det där äckliga måstet. Jag fick tagga ner på kontrollerandet, och överslagsräknar äckel v/s kcal-innehåll. Jag är inte en snäll människa. Inte mot mig själv. Om Mat äcklar mig så mycket att jag utesluter det som är energin till livet, kan jag då säga att jag verkligen vill leva? Jag vill leva - men jag vill inte ge mig liv. Mat. Jag kämpar för att älska mig, men jag äcklas av det som jag behöver för att vara levande. Kämpa med stress och KBT men vägrar ge bränsle för att kunna dra igång maskineriet för att hantera stressen. Destruktivt. Jag har har valt bort mig genom att förneka mig själv mat och liv. Ibland måste man få sätta ord på den smärtsamma sanningen. Jag unna mig själv inte ett liv ens. Inte mat. Hur ska jag då kunna unna mig kärlek?
Jag är mätt. 300kcal i magen. Frisk och med god prognos för livet, ändå sjuk och misnunnsam livet. Med den största sorgen buren av mig, ska jag hålla medvetet att jag måste äta och välja att äta utan att äcklas. Börjar med medvetenhet.
Måndag till alla! Kram Linni
Kommentarer
-
Jag känner igen mig själv. När jag var yngre så var det mer som du beskriver det. När jag blev äldre så blev det mer motsatsen. Mat fullständigt tryckte jag in i mig. Det hade börjat ge mig en vis tröst. Båda dessa delar är inte bra.
Det är bra att du har kommit till insikt om detta. Bara insikten gör att det är lättare att komma underfund med hur det är bäst att göra.
Lycka till på din fortsatta viktresa. Kram Margitta!
-
Aregnisw: Ja, det är en eländig matsyn. Livssyn. Det löser sig, men det är medvetenhet och att erkänna det som kan vara en början...
Hoppas kuratorkontakten är dig behjälplig. PEPP!
Viljans: Smärtsam medvetenhet, men ett måste tror jag. Våga öppna ögonen. PEPPkram tillbaka till dig!
-
Medvetenhet är bra. Håller med ovanstående du har nåt att jobba på!
En peppkram från mig också!
-
Hoppas du får en bättre syn på mat framöver men det verkar som om du verkligen måste jobba på det och jag önskar dig bara lycka till, ska själv få hjälp men det gäller inte mat utan något helt annat som jag inte ens vill tänka på för så tragiskt är det men idag ska jag ringa min kurator jag behöver henne nu.
Peppkram till dig Linni
-
En elländig insikt - men får väl försöka göra ngt bra av den ;) Ser dock inte fram emot att mörla i mig massa mat...har dock svårt att se att jag skulle kunna lyckas med det när jag kcal-beräknar - men vem vet? :P
PEPPkram till dig Margitta!
-
Läste din krönika här på Matdagboken idag. Väldigt bra!
Skönt, att du kan och vågar skriva om det svårhanterliga och smärtsamma i ditt liv, och dela med dig av denna din börda till oss andra.
Du är både stark och modig, Linni! Mer än du kanske själv tror. Du är inte ensam,även om det känns så ibland. Igår var igår och i morgon är i morgon.
Idag gör vi vårt bästa -det räcker gott!
Peppande kram!
-
TACK ImmaAmmi!
Krönikan avspeglar känslan jag hade innan och när väl vågaed öppna ögonen och se verkligheten Det var riktigt smärtsamt. Det är fortfarande smärtsamt, men inte molande värk längre...
Jag vågar, därför jag gömmer mig bakom orden i text utan ett ansikte... En dag kanske jag är modig nog att visa att jag finns på rikigt. Tills dess är jag en rosa/grön-Heffa (som profilbilden visar).
Idag är idag. Igår var igår. Imorgon är imorgon. Å ensam är jag inte i allt.
Väldigt varma coh omtänksamma ord från dig, som glädjer mig.
STOR kram och allt sol till dig en fredag somd denna!
//Linda
Logga in för att skriva en kommentar.